Allt tydligare ansluter finske Kalle Leino till en nordisk naivistisk tradition; drag påminnande om den tidige X:et, Hilding Linnqvist eller Eric Hallström blandas med input från mer samtida målare som Jarl Ingvarsson eller Roger Hansson. Sedan den förra presentationen i Stockholm, 2009, har det rockigt expressiva tonats ned till förmån för en mjukare, mer poetisk formvärld. Det är en intressant utveckling, kanske en mognadsfas, vad vet jag? Konstnärlig utveckling har ju en tendens att vara cirkulär så det expressiva är nog inte för evigt förpassat ut i kylan.

På tal om kyla så lyckades Kalle Leino förebåda vinterns stormiga ankomst till huvudstaden. Hans "Ski trip" fick hänga lugnt i någon vecka innan andarna nedkallats och galleriets omgivning mer och mer kom att likna målningens överväldigande snölandskap. Själv blev jag ganska överraskad av denna finstämda naturlyrik mitt bland alla elefanter, cowboysar och supermän. Men så har också Leino en ovanlig bredd, både grafisk och innehållsligt. Det som driver honom framåt tycks vara en outsinlig lust att berätta, en längtan efter historier – ju mer osannolika, desto bättre.

Det är inte drömmarna som gör oss till poeter, det är deras förskjutning av vakenheten som öppnar möjligheten. Det visste redan surrealisterna. Kalle Leino ansluter genom sina skenbart drömska och missplacerade figurer, ofta inbäddade i ett fullkomligt normalt sceneri. Vad gör elefanterna i kamelernas land? Vad gör cowboysen bland de suprematistiska kvadraterna? Eller araben som inte deltar i ett "meeting" utan i ett "meating"? Förfrämligande? Kanske. Eller en lek med utbytbara roller. Du får vara i min dröm om jag får vara i dina, diktade Dylan Thomas' lärjunge Bob.

Stockholm 2012-12-10 © Leif Mattsson