Målarpoetiska förnimmelser filtrerade genom minnen som olika vattenväxters former kan förmedla. Så skulle man kunna presentera utgångspunkterna för Maija Lempiänen-Nyréns utställning på Cupido.
      Men man kan lika gärna låta bli och istället sugas in i den sällsamma värld av måleriska figurationer som väckts till liv på akrylglasets ambivalenta yta. Själva ytan låter sig inte fixeras, precis som vatten, utan rymmer ett djup, en genomsläpplighet som med lätt hand stabiliserats med hjälp av halvtransparenta hinnor av färg.
     Blomformernas bjudande öppningar och slingrande armar förför lika mycket som de nöjsamt framför sin dans för egen tillfredställelses skull. Eller så kikar de överraskade fram över kanten som om de först i det frusna ögonblicket funnit sig vara till. Spattiga och lite rusiga visar de upp sig till vibrerande färgtoners tysta ackompanjemang.

Maija Lempiäinen-Nyréns målarpoesi följer i god bemärkelse invanda stigar, sökande växternas poetiska alfabet. Tiden som tillbringas i spåren av tidigare upptäckter har för den lyhörde en fin förmåga att fortsatt berika utan åthävor.   

Stockholm 2012-09-19 © Susanna Slöör