Lars Lerin har en förkärlek för miljonprogrammets avskalade betongarkitektur – gärna mot en grådisig eller nattsvart kvällshimmel, hellre för snöblandat regn på hösten och vinter än för soliga sommardagar.
I Lerins miljöer skulle Peter Tillbergs, än så länge, olönsamme ”lille vän” otvetydigt passa som hand i handske – och för den delen även Jonas Gardells mellanmjölksdrickande småbarnsfamilj. Med en sådan igenkänningspotential i ryggen är det inte konstigt att Lars Lerin är populär.

Bilderna av det vindpinade trähuset i ödsligt landskap äger samma temperament, samma gråskalepatina, samma regn, samma kalla blåst – och ensamhet. För ack så folktomt det är i konstnärens bilder. Människorna finns där, det förstår alla – men först bakom husknuten eller kullen, dolda av gardinen eller skjulet. Ytterligt träffsäkert lyckas Lerin, i bild efter bild, pricka in denna atmosfär av småtrist, och samtidigt lätt nostalgibestruken, arbetarklassvardag.

Fast Malmö Konstmuseums omfattande Lerinutställning erbjuder mycket mer än bara gestaltningar av hypersvensk socialrealism. Här finns också konstnärens visualiseringar av det vildvuxet ”orörda” landskapet med karga klippor och piskande hav. Här finns bilder av en bebyggelse med uppenbart orientalisk lokalisering och av museala ansamlingar av föremål. Ändå känns det senare som mer eller mindre olyckliga stickspår från det tidigare. Akvarellen av en muslimsk helgedom ligger närmare turistbroschyrens ytlighet än det behagligt (eller obehagligt) igenkännbara.