Sivert Lindblom tar ett originellt grepp om Konstakademiens salar när han visar hundratalet akvareller parallellt med skulpturer och objekt han gjort genom åren. En rörelse uppstår mellan bilderna på väggarna och formerna på golvet, eftersom akvarellerna innehåller element från rummets tredimensionella verk.

I akvarellerna studerar konstnären krafternas spel i rummet, i plans och ytors karaktär och i objektens närvaro. Det låter kanske dunkelt, men akvarellerna tycks vara rum i ett väldigt laboratorium, vars tak konstnären lyfter på för att visa hur verkligheten föds, eller med hans egna ord, hur ”former och tomrum laddar rumsligheter, sammanhang och situation”.
     Sivert Lindblom debuterade på 60-talet som skulptör i Rodintraditionen. Motiven hörde delvis till en antik sfär, även om Venus förblev oavslutad och Nikes vingar fick eget liv. Sedan kom hans utsvarvade siluetter i trä och plast. De många offentliga verk han gjort under fem decennier är övertygande bevis på hans känsla för rummets möjligheter.
     I "Live Show" på Moderna Museet 1974 dök konstnären själv upp som avgjutning sittande. Nu intar gestalten positioner på många håll och i olika skalor, som en mystisk övervakare av akvarellernas flöde från 60-tal till de mindre skulpturerna i sviten ”Kofes” (objekt som inte föreställer någonting).

På golvet vid somliga akvareller ligger objekt med direkta referenser till bildinnehållet. I akvarellerna är objekten stödjande, isolerade, utsatta för spänningar eller svävande som klot. Där finns träd tuktade som tårtbitar, väggar och plank, fundament och stöd och svarta linjer för krafter, riktning eller hinder. Ofta finns ett ljust underliggande plan som försiktigt bearbetad jord. Man ser oformligheter som kan vara kroppar, skuggor eller stenar, ytor blå som vatten eller himmel, kakelklädda murar med ibland spetsiga hörn, tätt placerade plank och små ytor som bakgårdar... men idyll, aldrig. Ibland råder militärisk ordning, ibland klaustrofobisk trängsel.

Sivert Lindbloms många oidentifierade objekt reser frågan om surrealism. Men nedstigning i det undermedvetna sker inte, snarare synar sidoblickar strömmen av svårbegriplig oordning av händelser, objekt, möten och krafter. De kan flocka sig till något begripligt, för att snart fortsätta sin kaotiska färd i det för oss okända. Kvar dröjer sig tanken att allt obegripligt någon gång blir begripligt, liksom allt begripligt har sina obegripliga passager.

Stockholm 2012-10-16 © Niels Hebert