Det är inte helt enkelt att för sitt inre öga förena kromblänkande motorcyklar med Lage Lindells (1920-1980) utlämnande sjukhusbilder. I ena fallet MC-bling-bling och i det andra skildringar av den dödsbringande sjukdomens nedbrytande kraft. Sammanställningen känns långsökt, även om flera av Lage Lindells rytmiska figurer mycket väl skulle kunna tjäna som värdiga emblem på vilken skinande chopper som helst.
     Däremot är det något lättare att finna en kongenialitet mellan sonen Johan Lindells (f. 1950) utstuderat hårda grafiska estetik och de rätt stereotypa motorcykelbyggena som visas på denna utställning. Jag har sett betydligt mer konstnärligt fria tvåhjuliga konstruktioner (exempelvis av Urban Engström), liksom ett mer nyskapande undersökande med datorgrafiska samplingsmetoder än Johan Lindells.

Med detta sagt, över till utställningens konstnärliga kärna. Lage Lindells Gotlandslandskap, sjukdomsbilder och rytmiska flaggor är fortfarande smått fantastiska trots åren som passerat. Paradoxalt nog gäller här både anspråkslöshet och ambitiös storskalighet, för verken har lite av varje. Dessutom piskar de varje medutställare med pretentioner, vilket denna överkurerade utställning nog får ses som bevis för.
      Formerna, linjerna, färgaccenterna, alla samspelar de musikaliskt med ständiga förskjutningar av betydelser och begrepp; det som ena stunden tycks vara en fot eller ett (amputerat) ben blir i nästa en slips eller en ljuslöpa mellan två bildnivåer. För att följa den rytmiska böljegången får blicken hoppa upp och ned, fram och tillbaka. Ingen vila bjuds, heller ingen nåd. Det är endast vid den gotländska horisonten som pausen slutligen inträder. Men endast för några korta ögonblick, för även i landskapsbilderna ligger de halvcirkelformade linjerna och väntar på första bästa tillfälle att bryta sig loss.

Just dessa landskapsbilder från Herrvik på Gotland är ett njutbart återseende för varje målare med intresse för övertoningarnas återhållna dramatik. Och det är inte ofta man ser så många samlade vid ett och samma tillfälle som här (sju stycken).
     Ändå är det flaggorna i kolossalformat som drabbar mig mest denna gång. Kanske för att de relativt "bråkiga" lokalerna kräver stora gester och tydliga åtbörder. Kanske för att Lage Lindell i flaggorna närmar sig den yttersta gränsen för sina kuboabstrakta experiment, egentligen bara överträffade av hans svartvita sextiotalsmålningar. På utställningen blir därför flaggorna det naturliga nav kring vilket allt rör sig, den centralpunkt ur vilket den musikaliska rytmiken både initieras och återfångas.

Intressant nog fungerar även de till ytorna betydligt blygsammare sjukdomsbilderna på den aktuella utställningen, trots den mördande konkurrensen från åtta MC-muskelbyggen med förlängda framgafflar. Annars är det nog just i detta rum som utställningsformen känns som mest krystad, speciellt som man valt att bara rada upp motorcyklarna sida vid sida på ett högst ordinärt MC-handelssätt. Denna kromorgie har visserligen estetiska värden (förmodligen även för dem som inte likt undertecknad själv kör motorcykel), men polariteten framstår som lätt parodisk när hembyggena ställs mot en av Sveriges mest talangfulla 1900-talskonstnärer – ett unikum inom rytmisk färg- och formkomposition.

Stockholm 2012-12-10 © Leif Mattsson