Det går inte att komma ifrån första intrycket från utställningen: de tydliga lånen från Karin Mamma Andersson, Dick Bengtsson, John E Franzén och Jockum Nordström skymmer delvis Love E Lundell själv. Det andra intrycket är att frosseriet i kollegernas bildspråk är smittande glädjefyllt. Blandtekniken och collagen rymmer egna tillägg till ”stilen”, frestas jag säga. Kompositionerna och färgackorden håller. Men förtjusningen över motiven får inte nödvändigtvis innehållet att brinna.
      Det grundläggande problemet är att inlånen och referenserna hotar tippa verksamheten över gränsen, från konst till konsthantverk. Exakt var den går är omöjligt att fastställa i förväg, men det syns mycket tydligt när den har passerats. Förutsättningen för att gränsen inte överskrids är att konstnären vågar ta risker, både materialmässigt och innehållsmässigt. Som betraktare vill man gärna känna att bildmakaren själv överraskats av resultatet, i den förmedlingen uppstår ofta poesin (både den som fräser och smeker).

Urvalet av verk till den aktuella utställningen kan möjligen ha blivit för välanpassat, med lite naket och blottade kön som pikant aptitretare. En blick på Love E Lundells hemsida visar att det skulle gå att välja annorlunda.
      Både en styrka och ett problem i Lundells värld är samplingen av färdiga illustrationer och emblematik i form av symboler och bokstäver. Jag tror att han skulle komma längre genom att konstruera formerna mer självständigt.