Mittemot de allra tidigaste Film Noir-liknande verken, från 1971, hänger de senaste, kemiskt nästan upplösta, "Self Portraits" från 2012. Den tjugoåriga Sally Manns nyfikna sökande inom teatralisk symbolik möter den sextioårigas självbild med nästan helt upplösta anletsdrag. Attityden kunde inte vara mer olik, ändå är det ingen tvekan om släktskapet. Med facit på hand kan man redan i de tidiga verken läsa in fascinationen för kroppen som behållare, som ett skal, och döden som ett gäckande och irreversibelt tillstånd.

De nakenbilder på Sally Manns barn som orsakade sådan moralindignation på 1980-talet, framför allt bland den kristna högern, är tydligen fortfarande explosivt stoff. Märkligt nog kan man tycka; i dem finns ingen som helst antydan till pornografi, eller ens sexualitet för den delen. Ändå återkommer ständigt frågan bland besökare och recensenter (senast Maria Lantz, DN, 7/6 2012). Det är knappast så att dessa troskyldiga "tyckare" medvetet ansluter till den nypuritanska vågen, men i ivern att (självpåtaget) tala för barnens sak blir utfallet ändå detsamma. Vad de inte vill eller förmår inse är att Sally Mann här gör ett tydligt humanistiskt påstående, hon skildrar en naturlig nakenhet bortanför alla kulturella dogmer och religiösa sexualneuroser. Och hon gör det med barnens goda minne (vilka för övrigt är vuxna vid det här laget).

På Sally Manns tidigare Stockholmsutställning (Kulturhuset 2007) presenterades inte serien "What Remains" (Body Farm). Och man kan i någon mån förstå varför; detta närgångna studium, denna fascination för förmultnande människokroppar (som i kriminaltekniskt syfte utplacerats på en farm), är i sig ganska motbjudande.
      Men det är också den kanske tydligaste och starkaste återkommande linjen i Manns bilder: credot om döden som nedbrytare av fysiska strukturer. Bilden "The Terrible Picture" (1989), där dottern Virginia tycks blivit hängd i ett träd, är ett exempel. Ett annat är serien "Self Portraits" (2012), där Mann snarare arbetar som målare än som fotograf när hon med hjälp av kemikalier fräter sönder sina infångade ansiktsdrag. En självklar likhet finns också till de närgångna skildringarna av Manns muskelförtvinade make, liksom till serien "What Remains".
     Döden återkommer faktiskt också i landskapen, eller i hägringarna som man kanske skulle kunna kalla dem – dessa bitterljuva naturskildringar, dessa borttynande, dunkla och poetiska minneskapslar som ständigt tycks stadda i upplösning.

Sally Mann är en av de senaste decenniernas mer särpräglade fotografer och Fotografiska har lyckats samla ett stort och representativt urval till sin sommarutställning. Hon är formalist och estet, men samtidigt arbetar hon med ett patos man svårligen kan värja sig emot. Hon berör på ett flertal sätt: visuellt och tekniskt naturligtvis, men framför allt innehållsligt – som i den euforiskt starka "Three Graces" där Sally själv tillsammans med sina två tonårsdöttrar står och kissar med armarna segerrusigt uppsträckta. Kan den samlande bilden för kampen mot puritanism och moralisk trångsynthet bli tydligare än så?

Stockholm 2012-06-12 © Leif Mattsson