Små flugor kretsar i rummet och doften av jord är påtaglig. En utställning kan knappast bli mer organisk än den som nu äger rum på Växjö konsthall.
     Caroline Mårtensson har placerat en stor komposthög mitt på golvet, där ett berg av kasserade begoniaplantor påtagligt flyttat växtriket inomhus. Samtidigt tydliggörs det ohållbara överflöd som präglar vår konsumtion.

Sida vid sida med Mårtenssons installationsbaserade verk visas måleri av Andreas Poppelier. Motiven är storslagna collage av realistiska miljöer och personporträtt, skruvade till det surrealistiskas gräns. Ödsliga platser, väl definierade miljöer och malplacerade figurer skapar ett drömlikt tillstånd, som inte känns helt behagligt.
     Men det lurar också någon slags humor i motivens ovisshet, och man förväntar sig nästan en dräpande oneliner à la Jan Stenmark som komplement till varje bild.
    Titlarna är enligt Poppelier själv viktiga, men mer åt det lakoniska hållet. "En missriktad yttring av hängivenhet" är till exempel titeln på en målning med ett ungt par som med lycklig min håller i ett gevär, ungefär som nyblivna föräldrar stolt visar fram sitt barn.

Växjö konsthall domineras dock av Mårtenssons hög av blommor, ett verk med titeln ”Transition”. Både i detta och flera andra verk pekar hon på det industriella förhållningssättet till något som egentligen är skört, naturligt och vackert. Trots allt är blommorna bara en vanlig handelsvara, och de kasseras i samma utsträckning som all annan överproduktion.
     I ”Fattigkärr” återskapar hon det klassiska herbariet, fast med blommande växter av den typ vi köper i närbutiken och efter några veckor slänger igen. Till viss del får chrysanthemum, cyklamen och andra sorter en slags återupprättelse, men mest känns utställningen som ett rekviem. Man kan inte låta bli att känna sig lite sorgsen vid anblicken av massproduktionens baksidor. Det dekorativa har blivit smutsigt inför våra ögon.

Mixen mellan installationerna och måleriet har blivit riktigt lyckad. Båda konstnärerna gör seriösa kommentarer till vår skruvade samtid, utan att det känns alltför tungt. Snarare väcks lusten att verkligen vårda det man har. Lusten att återbruka, ta ett steg bort från masskonsumtionen och verkligen se det vackra i vardagen.

Växjö 2012-01-23 © Thomas Lissing