På väggen i italienska hem har av tradition hängt en salami på en spik. Men vad händer när världen inte är sig lik? En neonstav genomborrar salamin (Salamino), som modernitetens angrepp på livet som det brukade vara.
      På det nya, vackra och funktionella Bildmuseet i Umeå visas en retrospektiv av den italienske konstnären Mario Merz (1925-2003). Den utgår från en fråga Merz ofta ställde: Che fare? (Vad bör göras?).
 
Mario Merz var en central gestalt i Arte Povera, som under 1960- och 70-talen blev en av modernismens motrörelser och hade sitt centrum i Norditalien. Denna ”fattiga konst” bestod oftast av enkla material och vardagliga föremål.
      Mario Merz var besläktad med franska konstnärer som Niki de Saint Phalle, men använde föremålen utan att göra dem till objekt i sina verk. Det finns en förtvivlan i neonstavens angrepp på salamin. Neonskyltar var relativt nytt och en effektiv metafor för Norditaliens ekonomiska och sociala omvälvningar. Che fare? Vad ska man göra?

Merz ansåg att det fanns saker som bara konsten kunde förklara. Ett exempel är verket "En verklig summa är en summa av siffror". Siffrorna syftar på Fibonaccis talserie, som Mario Merz gav social innebörd. Verket består av tio fotografier av en restauranginteriör. I det första fotografiet är restaurangen tom. Sedan fylls den på av gäster enligt Fibonaccis talserie (varje tal är summan av de två föregående): 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13 , 21, 34 med siffrorna i neon intill. Rätt snart blir lokalen fullsatt och stimmig. Människans sociala förmåga ligger i öppen dager.
    I utställningen visas också bord i växande storlekar där man kan se hur många ytterligare personer som skulle kunna slå sig ned om borden blev större.

Iglooformen "Objet cache-toi" (Objekt, göm dig) är formad av små, sågspånsfyllda säckar och har sin titel textad i neon. Vanligtvis söker människan skydd i igloon, men här gestaltas den som ett ”objekt som bör gömma sig”. Det kan synas dunkelt, men kanske vill Merz dra uppmärksamheten från tinget till de bakomliggande handlingarna. Det vi ser är inte alltid det viktiga, utan avsikterna bakom att vi ser något.
     I utställningen finns också ett skydd för människan, ett par meter hög kon flätad i vide. Inifrån kan man se ut genom en springa. Konen känns som en vilopunkt i en utställning som trots sin enkelhet har högt filosofiskt tryck.

Umeå 2012-06-19 © Niels Hebert