Som bekant är vi alla ”av kött och blod”, bräckliga små varelser med kort tid till vårt förfogande. Således ingen större anledning att brösta upp sig inför sina medmänniskor, tränga sig före i kön, tro sig vara mer än någon annan. Tids nog är allas vår tid utmätt.
Kring denna mänskliga förgänglighet kretsar Agnes Monus konst, kring denna sårbarhetens försonande gemensamma nämnare.

Högen med blodådror (som egentligen är röda kopplingstrådar) skulle kunna härröra från vem som helst av oss. Blodådrorna är fastnaglade i golvet med hjälp av små handtextade tejpbitar - ”Underarmens böjsida”, ”Bålen”, ”Höger fjärde och femte revben”... Kroppens nödvändiga transportör, av livgivande energi, är nogsamt omhändertagen, fixerad och satt under observation.
     Och så var det det där med hjärtats puls. Hur många spelfilmer har inte zoomat in en dataskärm med en dramatiskt blippande EKG-kurva, symbolernas symbol för att livet ännu fortgår? Hos Agnes Monus har de karakteristiskt knyckiga linjerna fått bekläda några minimalistiskt vita kuber av paraffin, förevigade såsom fångade i flykten.

I all sin (köttsligt) lakoniska uppenbarelse framstår Agnes Monus konst som befriad från varje slag av metafysisk överbyggnad, ingen och inget synes kunna ställa sig över kroppens egna nedärvda förutsättningar, ingen kan hejda döden. Det är svårt att tänka sig en mer allmängiltigt igenkännande källa att ösa ur.