Få utställningar har gjort så djupa avtryck i den nutida svenska konsthistorien som Rörelse i konsten, på Moderna Museet. Förra året firades femtioårsjubileet, och nu dyker avkomlingen MOVE upp på Vandalorum i Värnamo. En mindre variant förstås, men med både kopplingar bakåt i tiden och en tydlig blick riktad framåt. Det är lätt att konstatera att rörliga konstverk lockar lika mycket nu som då.
Vandalorums stora lada är perfekt för ändamålet: ljus, voluminös och neutral i formen. Ändå är det med ett nödrop som man lyckats klämma in PO Ultvedts monstruösa flygelskuptur. Senast den visades var på 1980-talet i Malmö, och bara själva installationsarbetet är ett imponerande konststycke. Stor, svartmålad och spretig fyller den hela takhöjden i rummet och blir därigenom det dominerande verket. Den anspråkslösa titeln ”Jag hade tänkt att...” visar också på stor humor. Men gammal är inte alltid äldst. Dess ganska subtila kommentar till kärnkraftshaveriet i Tjernobyl 1986 bleknar i jämförelse med de yngre medutställarnas desto mer uppenbara samhällskommentarer.
Maria Heimer Åkerlunds verk ”Fucking aeroplanes” infogades för tio år sedan i Vandalorums samling, direkt från Konstfacks elevutställning, och visas nu för första gången in action. Den var kontroversiell då och väcker fortfarande blandade känslor. De kopulerande jaktplanen utför en kärleksakt, men knappast av det ömmare slaget. Könlöst, känslokallt och mekaniskt penetrerar den ena den andra. Som åskådare associerar man till hårdporr, samtidigt som naturligtvis hela försvarsindustrin får sig en känga.
I Stina Opitz verk finns däremot en inneboende skönhet, ett estetiskt yttre som till en början döljer de djupare avsikterna. Den rosa Harley Davidson-motorcykeln i tyg är ett exempel, men ännu mer intressant är klänningsinstallationen ”Revival”. Klänningen, tecknet för kvinnan, niger vackert och doppar sig samtidigt i en balja med lervatten. När den sedan reser sig snurrar den runt och stänker smutsen omkring sig. En vackert koreografisk dans som kan föra tankarna till frigörelse och reningsprocesser.
I Rörelse i konsten var bara åtta av 233 verk utförda av kvinnor. MOVE är en liten utställning, men hyfsar glädjande nog siffrorna till fifty-fifty. Samhällskritiken är intressant, men framför allt härskar den mekaniska rörlighetens magi.
Värnamo 2012-04-25 © Thomas Lissing |
