Chelseas konstvärld är just nu mycket energisk med såväl välkända som nya namn på repertoaren. Gagosian på 24e gatan visar Lucio Fontanas spatialism i en utställning med många sällan visade verk: monokroma målningar snittade med rakblad, våldsamt perforerade keramiska tvådimensionella objekt och lysrörsskulpturer. Fontana är ett ganska typiskt uttryck för sitt sextiotal där rymdåldern just inletts. Konsten är, till skillnad från det spatialistiska manifest Fontana författat, ganska lätt att ta till sig och visar en entusiasm över teknologin, en människans seger över Gud och ett förtvivlat raseri över kärnvapnens fasor.

Ett annat och mycket maskulint 60-tal visar Richard Avedons Murals & Portraits på Gagosian på 21a gatan. Utställningens hängning gör att endast muralerna, föreställande Poeten Allen Ginsberg, den ständige Andy Warhol med The Factory, politiskt radikala Chicago Seven och den amerikanska makthavare i Vietnamkriget, The Mission Council, syns då man äntrar rummet. Dessa tiometerskopior av delvis överlappande 4x5-tumsblad visar en officiell utsida, men runt hörnet finns de intima verken. Kontrasten är oerhörd mellan den pampiga Mission Council-muralen och de värdiga porträtten av vietnamesiska napalmöverlevare och galenskapen i de krigshetsade amerikanska soldaternas ögon.

En yngre målare i den hyperrealistiska skola som just nu är ganska stor runt New York, är Jason Bard Yarmosky som ställer ut sin Elder Kinder på Lyons Wier på 24e gatan. Han behandlar den allmänmänskliga frågan om åldrande genom att måla sina 84-åriga morföräldrar iförda några av de attribut som de flesta förknippar med barndom. Ljuset han använder är ett hårt sidoljus som tar fram varje rynka och andra ålderstecken. Det är ett mycket skickligt måleri, men idén som går ganska snabbt att förstå lämnar inte mycket åt betraktaren att arbeta med.

Gallery C24 på 24e gatan visar turkiske Irfan Önürmens USA-premiär. Önürmen arbetar bland annat med lager på lager av tyll och återger porträtt och gatuscener realistiskt. Tekniskt rör det sig närmast om ett akvarellmåleri där de ofta pastellfärgade textilen delvis visar lagret under. Andra verk är laddade med symboler från reklam och media. Önürmen arbetar med en kritik av en ångestskapande medievärld, och även om temat återigen är lite nött, är det svårt att inte bli imponerad av hantverket och konsekvensen i produktionen.

På Pace på 25e gatan använder Loris Gréauds den breda skräckkabinettspenseln i installationsutställningen The Unplayed Notes. Ett mörkt rum där objekt rör sig långsamt, skakas om av ett basmuller, och då och då ett gällt ljud. Rummet självt är byggt av askan av brända äldre konstverk. I nästa rum visas filmen One Thousand Ways to Enter. En biografprojektor projicerar, ackompanjerat av sitt eget mekaniska ljud och brus insamlat av Sonic Youth-gitarristen Lee Ranaldo, symmetriska rorschachliknande formationer, svåra att ta ögonen ifrån. Det tredje rummet innehåller mycket sparsamt belysta mattsvarta skulpturer av draperade människoliknande figurer. Verket är samtidigt övertydligt och mystiskt, och inte minst lite barnsligt njutbart.

New York 2012-05-16 © Mattias Lundblad