Om man för ett ögonblick blundar utkristalliseras bilden av irriterat trummande fingrar, bilden av frustation, uppgivenhet, håglöshet… Fast särskilt håglöst irriterande är nu inte Frode Gundorf Nielsens konstverk – snarare uppsluppet minimalistiska. Istället för av fingrar kreeras trummandet av konstnärens ”Alien Tap Dancer”, en slags mångarmad, fast ofarlig, spindel, vilken ivrigt låter sina smala metalltentakler toucha det egna podiet.
Ur konstnärens ”Stuevandorgel”, av tätt sammanförda rör, strömmar ljudet av kluckande vatten – istället för pompös orgelmusik vilket hade varit mer naturligt.
Konstnärens ”Klokkespil” utgörs av två stora lådor på väggen, lådor som i sin tur rymmer en sönderplockad xylofon. Inneslutna i sina lådor har instrumentets metallbleck förärats var sin oregelbundet hamrande klubba.
Gundorf Nielsen dissekerar ljudet på ett sätt som för tankarna till en forskares sönderdelning av en insekt. Först fånga in, sedan plocka isär och slutligen skärskåda.
Men aldrig med en gravallvarlig baktanke. De skulpturala instrumenten framstår visserligen som delar i en nogsam undersökning, men inte i den torra vetenskapens tjänst utan mer för något jag skulle vilja likna vid konstnärens egenhändigt skapade livsformer – var och en hela tiden ettrigt markerandes sitt självklara existensberättigande. Allt fejande till trots framlever utställningen mer som något otyglat vildvuxet än som något av kulturen tillrättalagt.
Mitt i detta tillerkänns galleribesökaren rollen av ett slags flanör i en djup skog. Ett flanerande där kakofonin av hackande hackspettar och prasslande harar ersatts av ett lika självständigt kluckande, plingande och knäppande.
Underfundig ljudkonst, av Frode Gundorf Nielsens snitt, är satt på undantag i konstens värld – för att inte tala om i fältet för offentliga utomhusverk, där den ljudande konsten i det närmast är obefintlig (även om just Frode Gundorf Nielsen har gjort ett par sådana verk). Det är synd då ljudkonsten har en påfallande associativ potential.
Malmö 2012-01-17 © Martin Hägg |
