Det innersta, minsta, rummet fylls upp av en bastant träkonstruktion. Ur byggnaden strömmar oavbrutet monotona ljud och flimrande färgrikt ljussken.
      ”Någon borde dra ur sladden”, menar en irriterad museibesökare. Själv ser jag framför mig en fascinerande visualisering av gångna tiders framtidsvisioner. Närmare bestämt 1960-talets. För Andreas Nilssons och Ossian Ekmans ”α” (som i ”alfa”) har sitt ursprung beatnikrörelsen så kallade ”Dreamachine” från 1961 – en konstruktion som med fördel avnjöts med slutna ögon. På näthinnan utspelade sig en helt och fullt privat tripp, befriad flower-power rörelsens pillerexperiment. En färgexplosion med, en gång i tiden, naivt revolutionär potential – och minst lika hypnotiskt engagerande som Hylands hörna i den nyuppfunna TV-apparaten.
      Med ”α” har skissen i Skissernas museum iklätt sig en postmodernistisk metadimension. Vi betraktar ett betraktande utifrån. Samtidigt svarar denna ”mastodontalien” upp mot vår egen tid, närmandet till ”α” påminner om närmandet till ett dataspel – TV:ns bildskärm slukar oss fortfarande.

Erik Sigerud går mer direkt i klinch med samtiden. I ”2011” avbildas konstnärens partner mot en fond av tidningsklipp från 2011. I ”19 januari 2012” ser vi honom själv, med den egna sonen i famnen, framför tidningsklipp från dagen då barnet föddes. Hos Sigerud möts två världar, två värderingar, medias makt över vad som är värt att uppmärksamma sätts i gungning, relevansen i privatlivets intimitet visar sig överlägsen det offentligas.