Det är en efterlängtad comeback som Berit Pettersson gör denna vår på Kaz Galleri i Västerås. Senast ställde hon ut hos Björn Axlund i Stockholm 1991. Inplanerade utställningar ströks när hon i februari 1992 halkade och ådrog sig både benbrott och allvarliga nervskador. Tio år med operationer och väldigt mycket smärta följde. Ytterligare tio år väntade då hennes sjukdom blev ett experimentfält för förbättringar. Smärtan är fortfarande stor, tjugominuters pass framför en målning eller en teckning om dagen är en framgång.

Driven av den starka viljan att ta makten i en vanmäktig situation fördjupade Berit Pettersson sig i ämnen som matematik, partikel- och kvantfysik. Mängder av noteringar, små teckningar och skisser visar invecklade formsystem från en för blotta ögat osynlig värld på hennes hyllor och bord.

I en tidigare period arbetade hon med labyrinttemat. Nu handlar mycket om matematiska knutar, om knutteorin som tillämpad också leder till dna-forskning. Vi möts av en lågintensiv formvärld, med till synes enkla former, med komplicerade speglingar och föränderliga upprepningar. Med dem skapar hon rumsligheter, platser för färgstrukturer med stor stofflighet och variation.  De viktlösa blå tonerna ger bilderna ett serent grundackord. Det förankras av jordfärger i ockra och grått.

Solknuten kallar Berit Pettersson en återkommande balanserad form. Den strikta ofta symmetriska ordningen kringsvärmas av referenser till den