Ulf Rahmberg
”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning” är titeln på en omfattande retrospektiv utställning med Ulf Rahmberg. Det är teman som följt Rahmberg genom åren.
     De tidigaste bilderna från 1960-talet koncentrerar sig på människans elementära villkor – vi äter och vi äts, vi avlar, föder och dör. Vi befinner oss i ett ekorrhjul där den egna viljan decimeras till ren sexlust. Utifrån dessa scenarior utvecklar Ulf Rahmberg sedan sina starkt samhällskritiska bilder till att omfatta stormakternas cyniska spel med svagare stater och oss människor. Det är stormakternas strävan efter militär, ekonomisk och kulturell makt som avgör deras strategier för att krossa och förgöra. Inga offer är för stora för att fylla deras omättliga bukar samtidigt som avskrädeshögarna från våra kulturer spys ut ohämmat. (Målning nr 26 och 27).

Bilderna har en skrämmande aktualitet även om denna samhällskritiska konst hade sin storhetstid för 30-40 år sedan. Ett helt runt rum fylls upp av målningen ”34 alnar” från år 2000, där vi omsluts av ett inferno alltifrån Sydeuropa till Katarinaberget i Stockholm där en lång, kall vinter tagit sin början. Ulf Rahmbergs envisa konsekvens i sitt konstnärskap inger respekt. Bakom dessa helvetesscener tror jag dock att det finns en anarkistisk önskan om att frigöra människan från överhetens despoti.

Lena Svedberg
Samtidigt med Ulf Rahmbergs visioner visas ett mindre urval av Lena Svedbergs teckningar. De var båda aktiva medarbetare i den satiriska tidningen PUSS, som under tidigt 70-tal gycklade makthavare från både höger och vänster. Lena Svedbergs teckningar i tusch och blyerts angriper direkt enskilda makthavare eller skildrar de svaga och utsatta människornas situation. Hon kan växla mellan ömsinta barnporträtt eller gulliga små djur till våldsamt förvridna människokroppar.

Hennes satir kan vara mycket bitande som i teckningen där riksbankschefen Krister Wickman horar med Marcus Wallenberg eller i triptyken där Kennedybröderna har blivit korsfästa medan Lyndon Johnson smyger påpassligt i bakgrunden.
Ibland får de svaga i samhället ta gestalt som maktens hantlangare.
     I ”Västerländsk sjävbespisning” sitter två utslagna kvinnor på en sylta – den ena utstyrd som Frihetsgudinnan äter på sitt vänstra pekfinger medan den andra, ”Moder Svea” trycker Sveriges lagbok i sin famn och käkar upp sin högra tumme.

Vad som imponerar är att Lena Svedberg lyckas få dessa svartvita, deformerade kroppar att leva, de svettas och andas vilket förstärker kraften i hennes bilder.
Lena Svedberg var en av de verkligt stora konstnärsbegåvningar vi fått fram i vårt land. Tyvärr fick hon aldrig fullborda sitt konstnärskap. Hon orkade inte med sitt eget liv och dog endast 26 år gammal. Trots detta är hennes produktion omfattande och jag efterlyser en stor retrospektiv utställning av hennes verk. Frågan är om våra större och sponsorberoende institutioner vågar ta sig an ett sådant uppdrag.
    Lena Svedbergs bilder berör djupt både ideologiskt och känslomässigt och kan förvisso reta upp mången betraktare. Borås Konstmuseum ska ha heder av att visa detta lilla urval. Låt det bli en stafettpinne som växer och går vidare.

Borås 2012-08-29 © Jan Manker