Historien är grym och grymheten har ett namn: glömska.
I någon mån söker Galerie Bel'Art råda bot för detta historieglapp genom att återkommande presentera några av våra mer betydande modernister, som exempelvis Endre Nemes, CO Hultén, Erik Olsson – och så nu Carl Fredrik Reuterswärd. Initiativet är lovvärt, för tappar vi vår historia förlorar vi även förståelsen för vår samtid.

Carl Fredrik Reuterswärd (f.1934) är en av få svenska modernister, verksamma på 1950- och 1960-talet, som blivit internationellt känd. Öyvind Fahlström (1928-1976) är en annan, men listan är inte särskilt lång. Merparten av våra svenska konstnärliga storheter vid tiden förblir enbart nationellt etablerade.
    I Reuterswärds fall leder det internationella erkännandet till kollegiala möten med storheter som exempelvis Jasper Johns och den enigmatiske Marcel Duchamp. En tydlig influens från den senare går också att läsa in i flera av Reuterswärds verk, framför allt då i titlarna. Där finns ordvitsarna och dubbeltydigheterna, där finns skämten och djupsinnigheterna.

Om man kan finna någon påverkan från Duchamp i det verk – "Le Ford de Mondrian" – som lånat sitt namn till utställningens titel är mer oklart. Carl Fredrik Reuterswärd var bara arton år när objektet gjordes. Men intressanta tvetydigheter finns där onekligen: en "Mondrianfärgad" kylargrill där "Le Ford" kan läsas både som en bilmodell och, med en viss godvillighet, som det franska orden för ansträngning eller bråck.

I samband med utställningarna av äldre modernister ger Bel'Art ofta ut en konstpublikation, så också i detta fall. Dessutom finns en drygt tjugo minuter lång videopresentation på hemsidan, där Thomas Millroth presenterar Reuterswärd samt visar på en del intressanta detaljer i dennes verk. Det är också där som Millroth påpekar att Reuterswärd ansåg stil vara ett bedrägeri.

Stockholm 2012-09-12 © Leif Mattsson