Onsdag morgon. Redan innan öppningstid ringlar sig kön runt hörnet. Mies van der Rohes monumentala kub har avgränsats med vita väggar. Jag och de andra besökarna som väntar i den svaga vintersolen ser inte in, men har gott om tid att begrunda en oändlig serie strikt lackmålade färgrutor som hängts längs glasväggen. En representativ introduktion till utställningen? Knappast. 

Gerhard Richter har haft en lång karriär som målare och utforskat vad som ytligt verkar vara totalt motsatta uttryck. Den stora retrospektiva utställning som nu visas i Berlin har tidigare varit på Tate i London och ska senare vidare till Paris. En av de första målningar efter entrén är ett tidigt verk från början av sextiotalet. Ett bord i gråtoner, våldsamt övermålat med ett dimmoln i samma färg. Det kan ses som en primitiv startpunkt för konstnärens vidare arbete under nästa ett halvsekel. Richter suddar gradvis ut gränsen mellan abstraktion och realism.   

En grupp besökare står framför "Tourist (mit 2 löwen)", vid första anblick en disig grå form. En person pekar: “Där är ett lejon, och där är ett.” En annan är mer tveksam.
     Även de fotobaserade porträtten är impressionistiskt suddiga, som om de är på väg att glida ur fokus och bli något nytt. Sedda i detta sammanhang är det lätt att betrakta även de mest abstrakta målningarna som föreställande: flygfoton, landskap, elektronmikroskopiska bilder, inzoomade pixlar, detaljer från ett slarvigt semesterfoto, vågor, en stillbild från en video just i ögonblicket när kameramannen vänder sig om.
     Omvänt bli även det mest bekanta ting svårgripbara. Konstnären fungerar som ett filter. Han väljer ut och manipulerar delar av den vardagliga verkligheten. Vid flera tillfällen under de senaste trettio åren har Richter ställt ut fotografier, tidningsurklipp och skisser som utgör källmaterialet: arkivet han i likhet med Aby Warburg kallat sin Atlas. Samlare och förvandlare.

En central punkt i Richters livsverk är den sublimitet och skönhet han med måleriets verktyg upptäcker i omvandlingen. Hängda i följd balanserar de banala motiven (en blomma, ett moln) mot de aggressiva ytorna. Abstraktion och figuration. Yta och djup.
      Förutom målningar innehåller utställningen även verk bestående av glas och speglar. Mitt i hallen står en metallstruktur med en serie stora genomskinliga skivor. Betraktaren pendlar mellan att se på ytan och igenom den. Reflektioner förvrängs och blandas och blir till abstrakta bilder, och helt plötsligt ser man sig själv igen. Kanske är detta en bra sammanfattning av konstnären Gerhard Richters livsverk?

Berlin 2012-02-29 © Hanna Nilsson