Det suggestiva ljudspåret försätter en i ett kontemplativt lugn; en lämpligt placerad bänk inbjuder till ett avslappnat betraktande. Lovisa Ringborgs (f. 1979) tredelade videoloop, med musik av Jenna One, är just så tidsmässigt anpassad (4:42 min) att man gärna blir sittande för att se den gång efter annan. Vid varje återsende upptäcker man nya detaljer, bildvinklar, händelser. Tankarna vandrar, löper parallellt med filmens handling utan att korsa eller störa den.

Att återfå medvetandet (se verkets titel). Varför har den ena av de två, nästan identiska, kvinnorna förlorat det? Var befinner de sig? Definitivt inte på någon sjukvårdsinrättning, trots de smärtsamt långsamma hjärt- och lungräddningsförsöken. Förlusten av medvetandet som metaforik. Naturligtvis. Och tankarna på gränsen mellan kroppens och själens domäner.
     De två kvinnorna smälter samman, byter skepnad. Masserandet av axlarna blir till stryptag, som blir till smekning. Ur den medvetslösa kvinnans mun dras ett långt svart tygstycke fram, som vid en obduktion där man avlägsnar det som tystat offret. Filmen tycks ibland gå baklänges, kvinnans svepning svävar tyngdlöst. Lakanens veck speglas, som i ett kaleidoskop. Symmetriska former bildas, som sköten i bomullsvitt.

Lovisa Ringborgs första videoverk är koncentrerat och stramt, med ett laddat symbolspråk. Möjligen bitvis lite väl laddat. Hon lånar estetik och filmistisk berättarstil från kriminalserier med ockulta inslag, men hennes tillämpningar drar också åt det bergmanska hållet; Persona är väl den film som först kommer i tankarna.
     Men det är genom intresset för abstraktioner, som i de speglade lakanen, samt i brotten mellan berättandets linjaritet och det formupplösta flödet som hennes film lyfter från konstexperiment till ett mellanmänskligt påstående.

Stockholm 2012-02-20 © Leif Mattsson