För Barnett Newman blev introduktionen av "The Zip" (dragkedjeliknande snitt som tudelade färgfälten) den förlösande faktorn för hela hans produktion från sent 1940-tal och framåt. Som genom ett trollslag förändrades de perceptuella förutsättningarna; rum och djup öppnades i de närmast demonstrativt platta ytorna. "Zippet" bör ha varit en hisnade upptäckt.

Sigrid Sandström har i sina sena målningar inträtt i ett snarlikt avklarnat läge. Formerna över- och underlappar varandra med självklar simplicitet; breda färgstråk bildar vaggor för klangskivorna att vila i. Men resan fram hit har haft sökandets succesiva förlopp som signum. Från de drömskt isslottsliknande landskapen under det tidiga 2000-talet, över de alltmer abstrakta färgplattesystemen (några visades på Carnegie Art Award, 2010), till de verk i orkestrerad dramatik som presenteras på den aktuella utställningen på Galleri Olsson.

Maskeringstejpen, den mekaniska avdelaren mellan avgrund och kroppsform, har för Sigrid Sandström kommit att tjäna som det uppdaterade Alexandersvärdet. Hon till och med driver (kärleksfullt) med den bleksiktigt gula tejpen, målar in den i bilderna som om den hade glömts kvar efter uträttat värv. Den närmast trompe leuil-liknade effekten framstår som en blasfemi inför den ofta så fundamentalistiska nonfigurativa traditionen.
     Sigrid Sandströms målningar med collageliknande effekter har ofta simultana drag: där finns både abstrakta inslag och spår av det figurativa. Genom åren har dessa skenbart motsägelsefulla egenskaper alltmer kommit att förenas. Nu lever de sida vid sida i en ömsom motvillig, ömsom perfekt, harmoni.

Stockholm 2012-10-09 © Leif Mattsson