Vi står på varandras axlar, konstaterade redan renässansens konstnärer. Olle Schmidt samplar friskt från alla håll, epoker, stilar och enskilda konstnärer – verk som han kan smälta samman med scener i sitt eget liv och som tänder det egna måleriet.
I det flöde som arbetsprocessen utgör har måleriets själva hantverk huvudrollen. Olle Schmidt älskar att måla. Det är som om bakgrunderna, med tiden med allt högre himlar och moln av alla slag – nattsvarta och mörka av storm över haven, regnglittrande, gryningsrosa och aftonröda – stod för det som står i början av varje saga och som här kanske antyder världens skapelse: Det var en gång…

Först efter detta befolkas scenerierna med hillska granar (eller är det enbuskar?), holländska havslandskap med ett och annat fartyg, romantiska klippor med väldiga bråddjup och tegelmurar för att till sist låta figurerna dyka upp. Vilsegångna, tillyxade i kropp och inte sällan även själ och med tydliga åtbörder som ger även omgivningen mening. Gester och kroppshållning som erinrar om folklig eller medeltida konst, förtydligande sagoillustrationer – då och då i kontrast till det psykologiskt genomarbetade ansiktsuttrycket.
Vad handlar då allt detta om? Det är i mångt och mycket upp till oss själva.
     Oftast kretsar berättelsen kring en mansfigur, rentav en konstnär och det är lätt att associera kring skapandets mödor. Konstnärens förhållande till natur, sagor, hus och arkitektur, och bilder ur de västerländska visuella konsternas skattkista utgör hållpunkter. Där ingår såväl graffiti som ordkonst med en övertygande självklarhet.
Utställningen har fått sin titel av målningen ”Om ljus och mörker och andra belägenheter”. Även i denna mellanstora bild finns gott om hänsyftningar till äldre tiders måleri, särskilt krigsskildringar. Vi kan rent av se en soldat från något av Napoleons fälttåg, dock omgiven av förött landskap, nerbränd skog, en dödsklocka och likkista. Soldaten tycks mirakulöst ha överlevt, omgiven som av en ljusgloria, och flyr fältet.

Mardröm, hallucination, syner mellan verklighet och dröm? Bildberättelsens ramar glider undan och det är just sådana mellanlägen Olle Schmidt är intresserad av. Med lätthet förflyttar han sig mellan högt och lågt, burleskt och allvarsamt, populärkultur och tradition och hämtar längs vägen upp intryck från särlingars och färgteoretikers formuleringar.
     Jag faller för hans ostyriga färghantering då han låter stora ytor av palettens mångskiftande och skimrande färger och nyanser ta ledningen – långt innan själva storyn är på plats. Att han på senare år allt mer gått upp i både format och omsorg om detaljerna kan vara en förklaring.
     Ändå arbetar Olle Schmidt lika mycket med formerna. Några teckningar antyder att han bygger ett bildalfabet, tecken som liknar kärnfulla miniatyrer som likt byggklossar kan utgöra detaljer i hans överrumplande bildvärld.

Örebro 2012-12-10 © Kristina Mezei