För några år sedan var jag gästlärare på ett universitet i Shanghai. En dag vandrade jag med rektorn över campus och stannade upp inför något som föreföll välbekant: Några arkitektstudenter byggde, med hammare och spik, någon sorts hydda. ”Sådana förstaårsuppgifter har arkitekturstudenter över hela världen” tänkte jag, och kanske sa jag det också. Rektorn hade en bekymrad min, och muttrade någonting om att lärarna ju visste att praktiska övningar utomhus var förbjudna. ”Bara inte föräldrarna får veta något”. Jag var förbryllad, men fick snart förklaringen: Sedan ettbarnspolitiken infördes vaktar föräldrarna sina barn som guldklimpar. De får inte utsättas för risker av något slag. Här kunde de ju skada sig på verktygen. De kunde klättra på hyddan och ramla ner. Tala om curling.

Ettbarnspolitiken talas det också om inför utställningen ”Secret Love” på Östasiatiska Museet. Den handlar om hbt-människor i Kina. Det är extra svårt att ”komma ut” i Kina och därmed ”snuva” sina föräldrar på barnbarnen och kanske familjens fortlevnad. Ett kulturellt dilemma blir uppenbart. Jag hör det på radio och tänker: ”Det visste jag inte förut”.
    Nyfiket går jag och ser utställningen, med frågan: Vad får jag veta mer om hbt-livet genom att se utställningen än vad som kan berättas via radio? Är detta bara en utställning för att uppmärksamma ett politiskt samhälleligt problem i en stormakt som betyder mer och mer för oss och för världsscenen?

En film av Fan Popo visar två gaypar som utför öppna vigselceremonier på Tiananmen Square. Folk stannar och tittar, de flesta verkar tycka det är ok och ”coolt”. En äldre man säger dock vresigt ”Äktenskap skall alltid vara heterosexuellt” och ”Sånt här behövs inte i Kina”. Det ger en dramaturgi åt en annars helt förutsägbar berättelse.
     Wang Zi illustrerar fyndigt den välkända homostatistiken genom att visa bilder av likadana manshuvuden fotograferade i lite olika vinklar och photoshoppade in i likformiga raster. Två av åttiofyra huvuden kysser eller smeker varandra. Ungefär så ser statistiken ut i väst också.
     Lin Jinfu har genomgått en av alla de måleri- och skulpturutbildningar där man jobbar med klassiska ideal och ägnar studierna åt människokroppen. Han använder sitt måleriska kunnande till harmoniska klassiska kompositioner i halvdunkel men med homosexuella motiv. Utställningsmakarna gav honom smeknamnet Caravaggio. Bilderna är vackra, männens blickar uttrycksfulla men målningarna måleriskt banala.

I övrigt är fotot det vanligaste uttrycksmedlet på utställningen. Det finns vackra men just banala bilder, som Wang Zi:s statistikbilder. Och där finns underbara bilder. Shi Tou visar ett stort fotografi centralt placerat i utställningen ”Two Ming ming”. Det föreställer två figurer, kanske kvinnor, kanske män, kanske samma figur i två olika positioner. En sittande i ett ekvilibrium i det gröna vattnet, den andra tar just ett simtag med ögonen ovanför vattenytan. Det är ett ögonblicks stillastående, som ändå antyder det som har varit och det som alldeles snart ska komma. De båda figurerna är fångade i en sällhet, de är olika men samma, de pekar bakåt och framåt mot den upprepade stillhet och rörelse som andningen är.

Till slut måste jag fråga mig om konstutställningen "Secret Love" tillför mig kunskap om hbt-människor i Kina som jag inte kunnat få via radio. Nej, egentligen inte. Men jag får reda på någonting mer om livet. Jag berördes av vardagens krock med det religiösa allvaret i Han Meichaos triptyk ”The first revelation Given by God” och skyddslösheten i Chi Pengs storstadsbilder med flyende nakna män prejade av flygplan. Och det är värt mer än radiokunskap.
     Det finns flera sådana insikter att få i utställningen, och i katalogen ännu fler.

Stockholm 2012-10-03 © Gunilla Bandolin