Med utställningen ”Selvportraet” naggar Louisiana i kanten av ett i det närmaste oändligt område – vad är för övrigt ett självporträtt? Idén om en ”objektiv og neutral gengivelse” ställs mot idén om konstnärens ”komplexe sind, personlighed och livsvilkår”.

Hur retoriskt effektivt Louisianas upplägg än är – och utställningen är verkligen löpsedelslikt lockande med en nästan bokstavlig närtitt på det ena världsnamnet efter den andra – så uppstår lätt ett slags a- och b-lag när självporträttörer från olika tider (i det här fallet från 1900-talets början och framåt) inrangeras tematiskt istället för att förankras isolerat i sin egen tid.
     Resultatet är att det äldre materialet framstår som jämförelsevis passé. Hur nydanande Paula Modersohn-Becker, Max Beckman och Marc Chagall än var en gång i tiden så förlorar de onekligen något av sitt nyhetsvärde när de ställs samman med det spektakulärt överrumplande.

Ett exempel är Marc Quinns byst av sig själv i fryst blod – runt vilket Louisianas besökare flockas likt flugor kring en sockerbit. Men så är också verket ett lyckat exempel både på samtidskonstens faiblesse för att ifrågasätta invanda mönster (jaget som porträttförlaga utvecklat till jaget som material) och att blottlägga ologiskheter (att det går bra att bära med sig blod - och t ex avföring - i den egna kroppen medan samma ämnen väcker äckelkänslor så snart de lämnar kroppen).
     Eller – för att ta ett ytterligare exempel på samtidsklassiker – Jeff Koons kitschsköna arrangemang med sig själv i centrum – tillsammans med vackra damer, tårtor, blommor, en blå himmel… Tala om bullrig ironi, platstagande, oblyghet och bejakande livsstil.

Hur rättmätigt Picassos och Edvard Munchs krav än är på ett mer tidskrävande närstudium så är fighten svårvunnen vid sidan av de som, likt Quinn och Koons, (Nan Goldin, Elke Krystufek etc) vrålar ut ett krav på omedelbar uppmärksamhet.
    Louisianas ”Selvportraet” hade således vunnit en del på att omstöpas. Utställningens enda videoverk, Elina Brotherus ”Miroir” – där en kvinnas (konstnärens) nakna kropp framkallas i takt med att en badrumsspegel befrias sin imma, är ett självporträtt stöpt i den samtidsdokumentära vardagsrealismens form och är som sådant ett exempel på ett fruktbart begränsande stickspår. För ett jag i nuet – utan ett rörigt tillbakablickande.

Humlebaeck, Danmark 2012-10-09 © Martin Hägg