Götaplatsen i Göteborg är paradplatsen i slutet/början av huvudstråket Avenyn. En plats som har väckt debatt och heta känslor ända sedan invigningen. Ett kvadratiskt ödsligt torg omgivet av höga kulturborgar och där Konstmuseet tronar högst av dem alla. Många trappsteg var det upp till ingången. I platsens centrum står Carl Milles' jättelika Poseidon i brons. Museets entré är nedflyttad ett antal trappsteg sedan ombyggnaden och därmed lite lättare för en besökare att ta sig in. Men platsens karaktär är inte nämnvärt förändrad.
     Stipendiekommittén för har nu delat ut sitt stora årliga kulturstipendium till sex konstnärer, musiker och kulturutövare från Västsverige. Konstmuseet gör en utställning med tre av dessa stipendiater med början på Götaplatsen. Det är ingen lätt uppgift för den konstnär, som skall hitta ett sätt att konkurrera alternativt samspela med en sådan plats.

Per Agélii, som fått den uppgiften på sin lott, har löst det genom att ta ett radikalt annorlunda perspektiv. Han går inte in i platsens uttalade karaktär av kylig representation utan väljer istället att möta besökaren genom lekfullhet. Två stora svampar i granit har vuxit upp ur stenbeläggningen utanför entrén. Tillräckligt stora för att kunna leka under, som barnen gör vid mitt besök, och ändå inte så stora att Poseidon förminskas. Det uppstår en skalförskjutning av platsen och dess objekt. Inte helt olikt den som Alice i Underlandet måste ha upplevt när hon trillade ned i det berömda svarta hålet. Hans välkomnande skulpturer fortsätter inne i entréhallen. Även den har i vanliga fall en kylig atmosfär, där det främsta välkomnandet annars sker genom bokhandelns stora utbud av konstlitteratur.

Utställningen sträcker sig från Götaplatsen in i entréhallen, upp för trappan till Skulpturhallen och sedan till Oktagonen och därifrån till Sergelgalleriet på nästa våning. Det blir sammantaget en presentation som leder besökaren genom stora delar av museet och som samtidigt blir till kommentarer till de olika rummen och dess permanenta samlingar.

Mattias Nilssons verk visas i trappavsatsen upp till Skulpturhallen. Han tillhör den grupp av gränsöverskridande konstnärer, som är svåra att etikettera. Rent formellt skulle man kanske kunna kalla honom skivbolagsdirektör. Men det han gör är att sammanväva musik, ljudkonst, design och konst. Förpackningarna av Kning Disks produktion blir till konstverk i sig, en slags Artist's books. I trappavsatsens avskilda lyssnarbås kan man försjunka i ljudmagi av de mesta skilda slag.

Cajsa von Zeipel tar plats i Skulpturhallen, Oktagonen och Sergelgalleriet. Hon arbetar med gipsvita figurativa scenerier i stor skala. I centrum står ofta en ung mer eller mindre avklädd tjej, närmast anorektisk med smala långa armar och ben och höga platåskor. Den tekniska skickligheten är högt uppdriven. Vår moderna tid med sina självutlämnande narcissistiska dokusåpor och sin alienation speglas i dessa scenerier. Ofta med en våldsam eller erotisk underton.

Göteborg 2012-12-14 © Berit Jonsvik (text och foto)