Minns du den gigantiska plinten i den stora, utvädrade gymnastikhallen? Minns du hur plinten tycktes växa på höjden ju närmare man kom, springande med småskolebenen som virvlande trumpinnar? Och ändå var segerhoppet inte givet, det var det aldrig.

Stina Stigell lockar fram minneslöpor, flashbacks, glömda sanningar. Byxorna är för stora och humlan kolossal; alla rimlighetsvärden och proportioner är satta ur spel.
     Du ligger med näsan i gräset, fingertopparnas tunna hud avgör vant skillnaden mellan jordens sträva struktur och asfaltens. Mamma skall så blomfrön. Stina Stigells fröpåsar är meterhöga, blir blommorna också det? Pappa löser korsord. Stigells korsord går inte ihop, frågeorden fattas. Bokstäverna bildar svävande mönster, flyter samman. V:et i "slav" blir början på "verklighet".
     Allt återbrukas, allt används gång på gång tills det får omvända förtecken. Det gäller wellpappen i farkosten "Moving", det gäller de tunna ribborna i "Plinten", det gäller cirkusaffischerna i "Sun Kiss".

Det är nu fyra år sedan jag senast såg en utställning av Stina Stigell (2008). Allt känns hemtamt – och ändå inte. Redan då sprang den imaginära Lewis Carroll-haren genom de tysta rummen, redan då hade skalorna förlorat sin betydelse, redan då kallade hon fram minnesbilder jag inte visste att jag hade.
     Men där fanns också trasigheten, det brutna syftet, ikonens slutspegel. Det gör den fortfarande, kanske i ännu högre grad. Med miniatyrtablåer som "Donna", "På alla platser hos alla" och "Sun Kiss" visar Stigell att hon inte bara kan bygga berättelser utåt i rummet utan också inåt, som i ett tittskåp. Bilden kan ha en fysisk början och ett slut, men inte nödvändigtvis där man föreställt sig den.

Stockholm 2012-12-14 © Leif Mattsson