På Moderna Museet Malmös omfattande utställning ”Supersurrealismen” finns förvisso en del surrealistklassiker av tyngd. Till exempel museets Salvador Dalí-ögonsten ”Wilhelm Tells gåta”, Meret Oppenheims damskokonstverk ”Min guvernant”, några centrala verk av Giorgio de Chirico och Joan Miró. I ett slags mellanregister befinner sig Odilon Redon, Man Ray, Francis Picabia och några till.

Men mest frekvent är materialet från tiden efter surrealismens guldålder runt 1920-40. Här tar museet av och till ut svängarna ordentligt. Med fotografen Henri Cartier-Bresson, videokonstnärerna Nathalie Djurberg och Magnus Wallin, de politiska bildkonstnärerna Lars Hillersberg och Lena Svedberg närmar sig ”Supersurrealismen” ett ”anything goes”, ett tillstånd där gränsen mellan surrealism och icke-surrealism börjat suddas ut.
     Till detta har förts några riktigt gamla alster: ett av Giuseppe Arcimboldos ”assemblageporträtt” från 1591 och några 1700-talsgravyrer av Giovanni Battista Piranesi.

Detta lätt tuggummiartade förhållande till surrealismen, denna tankelek (för en sådan är det) att människan – i synnerhet samtidsmänniskan – i alla tider låtit sig omslutas av den surrealistiska anden gör ”Supersurrealismen” till mer än (ytterligare) ett redan fastslaget historiskt statement.
     Ytterst handlar ”Supersurrealismen” om att rörelsens revolutionära, antiborgerliga, slagsida från pionjäråren filats av. Om en uppfattning att den samtida surrealismen blivit en naturlig (och betydligt mer obemärkt) del av det moderna mediesamhället. Att surrealismen, likt den likaledes livsbejakande popkonsten, bara snappar upp och ger ut vad som redan finns kring oss. Denna föreställning kan, vad det lider, göra ”Supersurrealismen” till ett av vår tids allra mest stringenta tidsdokument.

Och det är ju inte så tokigt för en utställning som till största delen är ett urval från den egna samlingen. Samtidigt finns en uppenbar fallgrop med ”Supersurrealismen”, att utställningen slukas upp av sin egen snuttifierade rörighet. För oss som en gång i tiden skolades i en strikt kronologisk konsthistorieskrivning lurar förvillelsen bortom alla etiketterande nymodigheter och tygellösa tidsnedslag. Surrealismens eviga frågor om tid och tradition, förutsägbarhet och kaos, synes magasinerade i utställningens skelett.

Malmö 2012-10-09 © Martin Hägg