Begreppet ”Tysk vår” erinrar om den hausse för konst och kultur som den tyska huvudstaden är mitt uppe i. Associationen kontrasterar effektivt (och medvetet får man anta) mot den eländesbild som författaren Stig Dagerman en gång i tiden gav av Berlin i boken ”Tysk höst”. I det senare fallet en fattig, krigstrött och söndertrasad huvudstad. I det tidigare fallet bilden av en på alla sätt och vis välmående stad – med en överväldigande kulturell attraktionskraft, ett mål framför andra för konstnärer på väg ut i världen. Eller är det mest en kliché, ett mantra utan större substans?

Arnstedt är i alla fall en av många utställningsanordnare som under senare år satt tänderna i den positivt klingande konstellationen konst och Berlin.
      De sju konstnärerna på ”Tysk vår” delar ateljéutrymmen i Berlin och arbetar alla med måleri och/eller assemblage eller collage. Och, i de flesta fall, med ett befriande utflippat fantasilandskap som innehållslig röd tråd. Den grabbiga sidan av detta landskap frodas gott hos Marcus Eek och Philip Grözinger.

I Eeks ”Friend or Foe?” får betraktaren närkontakt med en enorm dödskalle med utstående framtänder medan mörkt oidentifierbara organismer svävar mot ett milsvitt öppet landskap i Grözingers ”its just an extension of that”. Alla som är bekanta med fantasy, sf, dataspel och serier torde nicka instämmande. Steget är inte långt till Grözingers mer slapstickartade målningar med vinglande hus, trillande figurer, stegar och schackspelande nakna kung på rygg (!).

Allra mest pilemariskt obstinat framstår Stefanie Gutheil vars surrealistiskt-figurativa motiv i starka färger kryper ut över sina guldramar – för att häkta fast på den vita galleriväggen. Den respektingivande ”guldramen” attackeras av urspårade drömmar.

Konstnärernas crazyartade berättande gör ovedersägligen halt med Karsten Konrads och Volker Siebens mer förbryllat stumma bilder.
      Konrads assemblage (av i Berlin upphittade ting) äger en modernismanstruket konstruktivistisk ”torr” återhållsamhet medan Siebens trevat skissartade måleri (med bokstäver och svårdefinierbara former jämnt utplacerade över bildytan) framstår som ett, snudd på alltför ofta, sett manér bland målande konstnärer.

Östra Karup 2012-06-05 © Martin Hägg