Vad kunde vara mer rätt i dagens nyväckta intresse för abstrakt expressionism och action painting än att visa den finländska konstnären Marianna Uutinen? Hennes aggressiva måleriska attacker på skrynklig plastduk ger uttryck för en perfekt retrokänsla parad med en vildsint vilja att spränga den konsthistoriska kronologin. I kombination med Jussi Nivas neokonstruktiva målningar med uppbrutna bildplan och fallande diagonaler blir det till en blasfemiska resa genom formalismens mer renodlade domäner.

Det är två finländska storheter med imponerande cv:n som presenteras på Galleri Lars Bohman. Marianna Uutinen (f. 1961) och Jussi Niva (f. 1966) har båda var för sig bevisat sina konstnärligt innovativa krafter, men här i denna stilistiska frontalkrock gjuter de nytt liv i avsomnade eller sorgsamt bortglömda uttryck. De ger och tar; Nivas facettuppbrutna bildytor (som sedda genom ett insektsöga) konstrateras av Uutinens närmast skulpturala färgorgier. Men ingen av dem håller sig riktigt på den konsthistoriska finrumsmattan; här finns ingen didaktisk renlärighet och inga självklara slutsatser att dra.

Marianna Uutinens tidigare så ofta högstämda färgackord, med överpigmenterade färger, har här bytts mot en mer sansad expressionistisk skala. Men det är inte i färgvalen hennes bilder övertygar denna gång utan i den (skenbart) hänsynlösa attacken på materialet. Plastskynkena tycks våldtagna, de intar snarast formen av kriminaltekniskt bevismaterial med sina fläckar och kladdiga släpspår.
     Jussi Nivas prismatiska uppdelning av bildytorna är på sitt sätt lika konsekvent som Uutinens kaskader. Det kontrollerade i hans bildspråk får kraft av det ostyriga i hennes, och tvärt om. Vi har sett det förrut: det lätt uttjatade paret yin och jang visar sig än en gång sin förmåga att förena det till synes oförenliga.

Stockholm 2012-05-30 © Leif Mattsson