Med ett ljudligt gnisslande kan hela den enorma trävingen fällas ut; block, taljor och handkraft styr mekaniken. Vingpennor av ek och skelettdelar av brons skänker en solid skönhet åt en konstruktion som leker med skalor. Och med viktförhållanden: den ursprungligt fjäderlätta kycklingsvingen väger här 27,9 kilo, vilket också är titeln på verket.

Detta är norskfödda Thale Vangens (f.1974) debut på den stockholmska konstscenen. I galleriets ljusa och spatiösa ytor presenterar hon tre verk, men det är inga miniatyrer precis. Evighetssnurran "Kusliga ljud från träsket" mäter tre meter i höjd, och detsamma gäller för verket "27,9".

Mest iögonfallande är kanske just "Kusliga ljud från träsket", hennes examensverk från Malmö konsthögskola, 2010 – ett enormt skovelhjul med rullband av "kromosomförstorade" silikongrodor. Grodornas evighetsätande av närmsta granne i kombination med deras kladdiga bad i sirapsgropen är verkligen humordystopiskt. Grodprognosen för livskvalitét är lika diaboliskt cirkulär som den slutna evighetssymbolen.

Visst går tankarna till Ulf Rollofs existentiella rullband eller PO Ultvedts mekaniska maskingubbar. Men Vangen söker också vidare. I verket "Erövrarna" spelas korta skrattscener upp, inzoomade och beskurna av trälådornas ramverk. Hur lång tid kan man hålla sig för skratt när någon kittlar en? Inte särskilt länge att döma av de fragmentariska videoscenerna. Det är nämligen det Vangen gjort: kittlat sina "offer". Men det tysta skrattet har en märklig likhet med det aggressiva grinet; ser man inte ögonens diminutiva skrattlinjer framstår tandradernas vita spel som tecken på kommande attack. Lycka då att ögonen sällan ljuger.

Stockholm 2012-03-21 © Leif Mattsson