Vårsalongens ansvariga har i år jobbat hårt med kändisfaktorn. Kungen och Victoria finns som motiv och artisten Caroline af Ugglas har gjort ett självporträtt där hon ligger på ett piano med naken rygg mot betraktaren. Gustavo Perillo Nogueira ger i sitt verk, som en liten krydda i kändisgrytan, det koloniala perspektivet på det stora brasilianska diamantdiadem som drottningen bär vid högtidliga tillfällen.
Till kändisfaktorn bidrar också jurymedlemmar som Ernst Billgren, Peter Johansson och Annika von Hausswolff.
”Konsten behöver såna här evenemang”, undslapp sig konsthallschefen och juryordföranden Mårten Castenfors vid pressvisningen. Reportrar vid stora medier talade och skrev om "skojigt" och "galet" på Vårsalongen. Nu väntar vi bara på nyheten om slaget publikrekord.
Om man ser till helheten på årets vårsalong kan man konstatera att den är rätt svag och att juryn lämnat fältet fritt för kitsch och för det överdrivet anspråksfulla. Konst är inte så enkelt. Hade man valt ut 100 av de visade 264 verken, hade det kunnat bli riktigt bra.
Ämnen och frågor i denna stora utställning varierar starkt, men där finns en hel del realism och vardag. Flera utställare har arbetat med arbetslösheten och utslagningen av människor, liksom integration och rasism.
Ruben Wättes västar ”Samhällsproblem” har korskopplingen som kan lyfta ett konstverk. Han har stöpt om MC-gängens skinnvästar med tuffa och hårda symboler till personalvästar för Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Med grovhugget måleri fyller Emma Engström i med tre målningar hon kallar ”Innanförskapet”, som skildrar arbetslöshetens hopplöshet. ”White Power” är i Anders Wallgrens bild ett brunsvart hus med svensk flagga infälld i ytterväggen.
Realistiskt måleri i mer traditionell mening finns det också en rad prov på i årets vårsalong. Ida Perssons grå apparater är ett exempel, ett annat är Tove Roséns garderob, där ser vi kläder, huvudbonader och skor teckna två människors liv.
Tomas Lundgren visar fyra porträtt av pojkar. De är prydliga, men den fjärdes ansikte är blåslaget. Man stirrar på de andra. Vem är den skyldige? Är alla skyldiga?
Här finns också teckningar som anknyter till senare års realismtrend. Fredrik Forslind tecknar vardagssituationer med yttersta noggrannhet. Både Angelika Olsson och Samuel Åhlman berättar anspråkslöst om sommarplatser i vintertid, medan Josefin Rasmusons bläckteckningar av människor i tunnelbaneträngsel har ett mer existentiellt perspektiv.
Bortom realismen finns fem nonfigurativa målningar av Jakob Hultin Rosenberg, som hör till Vårsalongens yngsta utställare. I målningarna (”Slutet I-V”) kan man ana en färd över och förbi svåra passager mot slutet, där röd färg stelnat i droppar.
Helmi Jäppinen hör till salongens intressanta. I tre verk beskriver hon på ett personligt sätt "tillstånd" som fast, andrum och stilla. Lotta Hellströms målningar (”Sammankonst I-V”) är drömskt poetiska, lockande och självständiga.
Egenart präglar också Anna Sörensons målningar som ger särskild laddning mellan minnen och vardagliga ting, som exempelvis en plastkasse.
Sofia Karlssons minimalistiska bilder har svårt att göra sig hörda i larmet, liksom Simon Key Bertmans handtovade ullbollar i förminskade kopior av ett bordtennisbord, respektive en tennisbana. Detsamma gäller nog Birgitta Nordströms intressanta grafik på betong.
Erik Lagerwall deltar med två olika slags verk. Dels har han målat jätteporträttet ”Profil”, dels svarar han tillsammans med Maja Qvarnström för en rumsinstallation i bokstavlig mening; rum och kök så stort att man kan kliva in i det och känna hemkänslan blandas med något flottigt-dammigt i denna folkhemsrest. Men samma övertryck som i föregångaren Edward Kienholz rum är det inte.
Ett starkt textilverk, bland många rätt likgiltiga, är Monica Erikssons ”Min ryska berättelse”, som med broderi och applikation formar en fresk av ett ryskt vardagsliv tätt av möten och samtal. Man kan också dröja vid den mörka berättelsen i ”Skånskt linnebroderi med lite innehåll”, där Lia Pizarro berättar den sorgliga historien om Mir Abbas Safaris mångåriga flykt från Afghanistan, som slutar med hans död i Gävle i väntan på utvisning.
Här finns inget överflöd av foto eller videoinstallationer. Men Caisa Brombergs svit om närhet förmedlar mycket känslor, medan helt andra saker kommer i dagern i Anna-Karins Rasmussons blodiga och fint utförda videosaga ”Sedan slickar vi våra sår till kaffet”. Det behövs, kaffet också.
Skulpturerna är också få, men Dan Lestanders ”Ekonomiska bubblan” är en av Vårsalongens tillgångar. Bubblorna i form av tre sfärer i växande storlek lindade i aluminiuvajer reser frågan hur många och stora bubblorna kan bli innan allt spricker?
Det är glest mellan drömmar och myter, men Karin Karinsson Nilsson har fångat färgrika barocka drömmar från havet med ansamlingar av keramik och glas. Och Karola Messner har snidat ”Life's Ark” i ett stycke ur en lindstam.
Sedan är det egenartat att se verk som Johan Patricnys interiörer från Nationalmuseum i olja i rena akademistilen. Fast om man ser sig om på årets vårsalong är dessa icke fotobaserade målningar en lisa jämfört med en jättekanin i uppförstorade legobitar, surrealism på skoj, korvar i landskapet, jultomten i collage, pepparkakshus, vykort från förorten, naken kvinna vid sjö med blommor i händerna ”för freden” och naken man med rosor och örnar…
Den nåd man stilla kan be om är att konstnärer – inte minst de unga i början av karriären – tycker att det är meningsfullt att söka till Vårsalongen. Liljevalchs kan sägas ha ett ansvar i det avseendet.
Stockholm 2012-02-01 © Niels Hebert (text och foto) |