Sedan Håvard Vikhagens förra Stockholmsutställning för två år sedan har en vind svept in i målningarna; ytorna har öppnats och personerna har fått en mer dagsaktuell agenda. Numera köar de, sitter i väntrum eller promenerar i grupp. De lever sina liv, de är sociala, de umgås, de andas. Och känslan av tid är påtaglig. Om det i Vikhagens förra utställningen var "sent på jorden" så råder numera en jämlikhet mellan dag och natt, mellan ljus och mörker.

Visst kan Vikhagens måleri sägas skapa déjà vu-känslor, man har liksom upplevt dessa scenarier tidigare. Hans figurationer förmedlar ekon från en svunnen tid, från den sena expressionismen. Men där finns också en målerisk dialekt, med både anakronistiska och hädiska drag, som den renläriga expressionisten förmodligen skulle ha känt sig obekväm med. Vikhagen lånar ur historien, javisst, men han lägger också till. På ett märkligt sätt lyckas han faktiskt ofta förena dåtid och samtid.

För att i ord fånga ett måleri där rummen upplösts och personerna intagit det allmängiltigas drag krävs en viss tänjning av begreppen. Man kan tala om "tillstånd", kanske också om mentala sådana, snarare än om definierbara platser eller namngivna personer. Man kan betydelsemässigt förskjuta karaktärerna, man kan ge dem olika roller som skulle kunna förklara deras udda utseenden eller beteenden.
      Så tror jag att man kan närma sig Håvard Vikhagens måleri. Och då får också känslan av det redan sedda sin förklaring; genom det allmängiltigas språk ges utrymme för det personliga. Man kan som betraktare ikläda sig rollen som medspelare – eller kanske snarare skådespelare. För en målerisk teater det är det, med tablåer av frusen tid.

Stockholm 2012-10-03 © Leif Mattsson