Mitt i den gipsvita, spröda tystnaden anas något dovt och oroande: en rastlöshet, en undertryckt aggressivitet, en eruption i slow motion. Med titlar som "Tjejspyan" och "Runkballe" slås tonen an på Cajsa von Zeipels (f. 1983) första Stockholmsutställning. Känslorna pendlar mellan svart och vitt – mer sällan grått. Kärleken, livslängtan, suget efter extasen och de gränslösa experimenten. Drömmarna bleknar, dagarna vitnar. Figurernas gängliga kroppar vilar i sin inkapslade ungdom, bekymmerslösa inför det ännu så undflyende begreppet åldrande. Nu är Nu! Allt Genast!

På Konshögskolans examensutställning 2010, fick Nike (i Konstakademiens Nikehall) sällskap av Cajsa von Zeipels flera meter höga strippa i gips. Redan då kunde man ana ett tilltal som inte i första hand var ironiskt eller hånfullt. Där fanns en ganska tydlig hyllning till den visserligen huvudlösa men ändå så ståtliga segergudinnan Nike. På Andréhn-Schiptjenko blir det än mer uppenbart att Cajsa von Zeipel vill förena, inte förkasta. De gängligt ungdomliga kropparna hämtar drag från både klassicismen och serietidningsestetik. Och i vissa fall finns där en kontemplativ stillhet och inre tystnad, som i "Smoker" eller "Crocodile Tears".

Återkommande är de introspektiva dragen, självbespeglingarna, besattheten (eller förundran) över den egna kroppens outgrundliga former. Cajsa von Zeipels figurer söker det extrema, de vill dansa hela natten lång i platåskor och stringtrosor. Generationsmurarna kring dem är meterhöga, men ändå imaginära, transparenta. Alla har ju varit där. Igenkännandet hindrar förfrämligandet, figurerna är inga märkliga monster, de är som du och jag.

Stockholm 2012-08-29 © Leif Mattsson