När Wanås nu öppnar är det för tjugofemte året i rad. Kanske hade det varit på sin plats med någon form av jubileum, men något sådant märker man inte mycket av. Säsongen 2012 bjuder på ett par nyheter, men kommer ändå att läggas till handlingarna som ett mellanår utan några större överraskningar.

Skapandet av ett rum för videokonst känns som den viktigaste händelsen i årets upplaga. Här visas nu animationer och videoverk av konstnärer med indisk härkomst. Olika tekniker och motiv, men konstnärerna förenas av en minimalistiskt repetitiv och meditativ approach. Inte minst gäller det Rohini Devashers verk "Arboreal" där trädliknande strukturer växer fram, förändras och återuppstår. En estetisk skönhetsupplevelse som man gärna blir sittande länge inför.

I parken finns ytterligare ett indiskt inslag, bestående av Srinivasa Prasads ”In and Out”. Till det yttre är det en labyrintisk gång inramad av tätt planterade pilkvistar. De bildar en ljusgenomsläpplig men ogenomtränglig vägg, ett ömtåligt membran som fångar den inre formen. Sedd uppifrån bildar labyrinten konstnärens egen namnteckning, sirligt formulerad på hans modersmål kannada. Att gå genom Prasads verk skapar ett metafysiskt möte med konstnärens person, men öppnar också för en inre vandring där man genom avskärmning och fokusering endast möter sitt jag. Verket är både lekfullt och sinnligt till sin natur.

Det andra nya verket i parken är skapat av Astrid Svangren, och förvånar med sin fragila natur. Kan det verkligen hålla över sommaren? Tre galgliknande ställningar inramar en tom yta, som både känns arkitektoniskt definierad som rum och laddad med outtalad spänning. De sköra objekt som hänger från ställningarna vajar i vinden och verkar med sina disparata uttryck vara fragment ur en berättelse. Den långa och illustrativa titeln lyder: jag speglar mig i en sky av vitt med stänk av rött vallmoröd rubinröd där allt förvandlas från doftlöshet till doft iris larv paradisisk oskuld likt flytande metall fastmålad upphängd violett guldvinge vinbärsfrukt zohras silvervinge hud likt papper.

Ett tydligt uttalat tema saknas i årets utställning. Utblick mot världen och andra konst- och konsthantverkstraditioner sägs vara en röd tråd, men ändå är kanske återblick det ord som passar bäst. Två tidigare utställare har i år återvänt för att färdigställa och utveckla. Henrik Håkansson har inhägnat det år 2009 påbörjade verket ”The Reserve”, och Sissel Tolaas tar sin ”Terra Maximum” ett steg längre. Hennes intresse för lukt har lett henne in på den kemiska industrins väg, och i konsthallen presenteras nu ”FEAR of Smell – the Smell of FEAR”. En utställning som inte syns, men väl märks när man skrapar på ytan.

Wanås 2012-05-23 © Thomas Lissing