Martin Wickström redovisar 36 år som konstnär på Angelika Knäpper Gallery. I den 15 meter långa skulpturen ”Trettiosex” rullas hans konstnärliga biografi upp med nygjorda rekonstruktioner och modeller av tidigare verk och utställningar.

På väggarna finns 25 målningar som anknyter till montrarna. Målningarna är 36 centimeter höga som glaslådorna. Den första lådan visar konstnären som treårig allvarlig konstruktör. Sist i skulpturen finns den kamera som fadern använde när han tog fotot som Wickström haft som förlaga till sin målning.
     Där finns en modell av Martin Wickströms första utställning på Café Mejan 1983, den elektriska stolen, provsprängningarna av atombomben i Los Alamos, Saigons polischef som skjuter en misstänkt FNL-anhängare på öppen gata, flygplanet som siktar mot mål som vrids likt ett kalejdoskop och till sist blir en hare.
      Intill kameran finns faderns noteringar av ljus, bländare och tid. Att fotografera gjordes med större allvar för 50 år sedan, och jag tycker mig se den sortens allvar i Martin Wickströms konst, en attityd som påminner om andra manliga svenska konstnärers arbeten – allvarsamma pojkar som tänkt mycket på äventyret, flygplanen, fäderna, spelen, modellerna, tågen, båtarna, bergen och annat ur sin egen historia, som för att värna flyktvägar ur en hotfull värld.

I målningen ”August 3” anknyter Martin Wickström till filmens värld, som han ofta influerats av. Vi ser pojken, kvinnan och en man tätt bakom. Det ödesmättade tränger inte fram till barnet, i barnets värld finns bäcken som ett ljust minne i den katastrof som tycks nära. Även i de andra målningarna anar man filmen, men där finns också rekonstruktioner av foton och händelser som kommer ur det privata.
    I sina nya stora målningar fångar han fasader på Manhattan i sent eftermiddagsljus, minutiöst med skuggor, solfläckar och reflexer i tomma fönster. Det finns en världens likgiltighet i dessa ytor. Kanske speglar de oss, vanitasfigurer, som snart ska ersättas av andra. Varför blev det som det blev? Har konsten haft en mening? Kunde man gjort annorlunda? Svaren uteblir, men metoden att göra en retrospektiv som rekonstruktion skapar dynamik kring dessa frågor.

Stockholm 2012-02-01 © Niels Hebert