Att ta ställning emot den inskränkta åldersfixeringen inom samtidskonsten är både modigt och klokt. Med glädje noterar jag att det är just sådant civilkurage som ägarna av ANNAELLEGALLERY besitter när de presenterar de två amerikanerna B. Wurtz (f. 1948) och Josh Tonsfeldt (f. 1979). Drygt trettio år skiljer konstnärerna åt, en evighet i en fartblind tid. Men precis som väntat skapar detta tidsspann både konstnärligt djup och intressanta variationer i materialvalen.

B. Wurtz och Josh Tonsfeldt arbetar i ett slags mix av fluxus och arte povera. Resultatet blir ett både och, men ändå ingetdera (av dessa konstriktningar). Estetiken är ganska välbekant för dem som besökt New York-gallerier under de senaste åren: lågstatusmaterial som ges sakrala dimensioner, det vardagliga som förfrämligas samt medvetenheten om det rumsligas avgörande betydelse. Lite slarvigt kallar vi det för installationer, men begreppet har numera nästan helt tappat sin innebörd (om det någonsin haft någon).

Men skillnaderna då? Trettio år bör väl ändå märkas i det konstnärliga tilltalet? Nja, inte mer än att man skulle kunna missta verken för att vara gjorda av en och samma konstnär (en med stor estetisk bredd vill säga). Hos båda finns nämligen ett likartat intresse för det fragila, exempelvis i Tonsfeldts sprejade spindelnät och i Wurtz's skira skulpturer (vilka ibland närmar sig barnets lek med omöjligheter).
      Men utifrån detta begränsade urval kan man ändå skönja en viss divergens: Tonsfeldt lutar sig mer mot det organiska, använder naturens källor, medan B. Wurtz återbrukar konsumtionens biprodukter: plastpåsar, snören, förpackningsmaterial. Dessutom finns hos Tonsfeldt en stark fascinationen över fotografiska experiment och blandformer, medan sammanfogandet av tillsynes oförenliga ting är Wurtz's domän. Där finns en konstnärligt estetisk skillnad, men knappast ett avstånd i själva attityden, eller i inställningen till den "själsliga" potentialen hos vardagliga artefakter.

Stockholm 2012-10-23 © Leif Mattsson