Inventing Abstraction 1910-1925
MoMA i New York visar den historiserande utställningen "Inventing Abstraction 1910-1925", kurerad av Leah Dickerman. Kanske är det den västerländska konsthistoriens mest spännande tid vi ser i dessa omkring 350 verk. En tid då representation plötsligt inte var konstens väsen, då teorier kring färg, form, ton, ord och rytm omarbetades, och medier blandades för att erbjuda nya verkligheter.

En utställningens ouvertyr spelas av Picassos kubistiska mandolinist. Kandinsky knyter starkare band till musiken och Schönberg, i allt mer abstrakta teckningar. Picabia påstår sig med oblyga Picassolån ha uppfunnit abstraktionen, Duchamp motoriserar sina verk, Delaunay-Terk och Cendrars korsar poesi och måleri, Malevitj säger sig komma till och bortom en nollpunkt i suprematistiska målningar, och fotografiet får sin annars så pålitliga reproduktion av verkligheten upplöst av Coburns kaleidoskopiska vortografier.

Man kan inte undgå att se utställningen som en uppföljare på Cubism and Abstract Art, som 1936 fyllde hela museet under Alfred Barrs ledning. Nu som då presenteras ett diagram över den del av konsthistorien som ställs ut. Tidsramen är nu snävare, men den geografiska representationen något vidare, och denna gång är inte manligt konstnärskap helt allenarådande.
     Hängningen är pedagogisk, med god balans mellan olika storlekar och medier. Utställningen ger en bild av en homogen konströrelse, vilket är förvånande och möjligen missvisande om en tid så sprängfylld av innovation.

Tokyo 1955-70 – A New Avant Garde
Vägg i vägg tas ett trettio års språng framåt i tiden, till ett Japan där en innovativ och radikal konstörelse tagit form i spåren av att efterkrigstiden officiellt förklarats slut.

Kollektivet Jikken Kobo strävar efter att sammanföra konst och teknologi i sina många medier. Ett förhållande till material och visuella element påminnande om den euroamerikanska modernismen finns i Natsuyukis Kompakta objekt, med föremål ingjutna i plastägg, samt i skulpturverk av Jiro, bestående av träblock och träspån. Grafisk design och fotografi har också sin plats, med Daido Moriyama som superstjärna.

Något som tydliggörs i de två utställningarna är berättarens betydelse för konsthistorien. Att ställa 1936 års utställning mot årets visar att gränserna för vem som kan räknas till en epok är förhandlingsbara, och ställt mot det japanska avant-gardet syns att rörelsen mellan öst och väst är ledigare än konsthistorieskrivningen ofta gör gällande.

New York 2013-02-13 © Mattias Lundblad