Magnus Alexanderssons stadsbilder eller meditationer över en horisont, en perspektivisk punkt, ligger förbluffande nära febervärldens, där allt är på allvar fast lösryckt ur vardagens normerade sammanhang. Blixtrande pilar, övergående linjer eller sken av färger uppdelade i skarpa samverkande och kontrasterande ljusbanor bär tillsammans upp en mycket tydlig men odefinierbar struktur. I ruset förmedlas ”sanningen” och Magnus Alexanderssons bilder säger oss något väsentligt om den.
Utgångspunkten finns att söka i den urbana människans miljöer, de som vaggar oss under promenaden på väg till eller från; igenkänningen är stark trots dessa skenande färgslingor. Alexandersson bygger genom att lösa upp sina grundläggande motiv med remsor av ofta högt uppskruvade kulörer. Lager på lager av mental tejp röjer lika mycket som den döljer. På vägen uppstår underfundiga former, som måste få ta plats utan motivering.
Det skulle inte direkt förvåna om tankeverksamhet och medvetande byggs upp av delprocesser som i mångt och mycket speglar de bilder som brukligt kallas abstrakta eller nonfigurativa. För den visuellt undersökande konstnären, som Alexandersson, verkar det självklart att försöka nå dit där tankens och upplevelsens halvfabrikat vistas. Ibland kan besökare från den här zonen göra ett tydligt intrång i den halvt medvetna vardagen, i drömmar och i övergången mellan sömn och vakenhet. |
|
Ruset har också en förvånansvärd förmåga att släppa lös dessa delvärldar som tagna för sig framstår som absurda, men som framtida forskning antagligen kommer betrakta som byggelement av det faktiska, synliga först där den medvetna fogen har släppt.
Jämför man med Alexanderssons tidigare bildvärldar skulle man nog kunna säga att de tecken och den symbolik, eller klottrandet som bidrog till vardagsvärldens signalspråk, nu har passerat ned i hierarkin av beståndsdelar som bygger erfarenheten. Språket är mer rudimentärt men upplevelsen konceptuellt rikare, då språket och medvetandet alltid tvingar fram begränsningar. Alexandersson lyckas med en fin känslighet för tankens utvecklingssteg leda figurationen in mot dess centrum, till punkten vid horisonten där man möter sitt allt mer nakna jag.
Stockholm 2013-03-20 © Susanna Slöör
 |
| "Synpunkt", 75x120 cm © Magnus Alexandersson |
|
