Dan Almqvist lindar den bitterljuva sötman som ett silkestäcke runt målningarnas disparata figurer. Det vilar något sällsamt och tragikomiskt över dem, som i en Chaplinfilm. Måleriet är mjukt och valörrikt, inte nödvändigt med rytmiska förtecken men väl med överlagringens upptäckarglädje. Figurerna mejslas fram med en påtaglig betagenhet inför motivet – ett slags kärleksakt i det tysta.

Den ikonografiska samplingen är Dan Almqvists arbetsmetod. Han lånar idiom, kompositioner och gestalter från den sakrala konsthistorien likväl som från den mer kitschigt profana populärkulturen. Renässansens madonnor äntrar samtidsscenen, bilar och kaniner gör gemensam sak med Jesusbarn och badmintonbollar.
     De många Mariafigurerna är annars (för mig) ett nytillkommet inslag i Almqvists bilder. Lyckat? Kanske. Visuellt spelar de i en egen liga med en liturgisk stramhet som barlast. Men lustigt blir det när Jesusmoderns ansikte förvandlats till en blomma, eller när hon med sin resliga gestalt tittar upp genom takluckan på en bil.

Madonnor och renässansreferenser i all ära; de kan som heliga markörer både förvilla och förgylla. Men det är i ögonblicken av stelnad tid, av stram men humanistisk bildgivakt, som det bränner till ordentligt. I "Vännen" återkopplar Almqvist till några av sina tidigare målningar, till dem som genom sin kompositionella stramhet och ömsinta figurskildringar får en snarast ikonliknande renhet. En bildbaserad religion utan gudar, skulle man kunna säga – i målningen "Vännen" manifesterad genom en tvivlande pajas, en melankolisk nattvandrare på sorgsam hemfärd bland stjärnor, kattor och slinkor.

Detaljutsnitt, 2013, 185x275 cm © Karin Granqvist

Karin Granqvist har genom åren utvecklat en raffinerad men högst krävande målerisk teknik. (Krävande även för den som skall försöka reproducera verken.) Med hjälp av mycket smala, ofta parallella, penselstreck bygger hon upp avancerade, abstrakta strukturer. Färgerna är närmast demonstrativt oblandade: gult, rött blått. Och så modereras formfälten återkommande med snärtiga, tunna, vita linjer. Resultatet blir ett spektralklingande färgspel som närmar sig optisk färgblandning – det som postimpressionisterna var så uppslukade av (Seurat, Signac).

Men motivvärlden placerar bilderna självklart i en senare tid. Men inte nödvändigtvis i en entydigt samtida dock, de är genom sin uppbrutna stilistik mer svårplacerade än så. Vissa av dem, exempelvis utställningens största målning (185x275 cm), kan leda tankarna till ett exploderande universum, till ett fruset ögonblick i skapelsehistorien. De myriader av linjer som samfällt bygger upp de intrikata färghinnorna tycks lika sköra och flyktiga som de är flertaliga. Man kan ana en vilja att arbeta med övertoner skapande ett slags målerisk frekvensmodulation, alltså något liknande det som sker när gitarristen frambringar flageoletter; nya färger tycks tillkomma utan att man riktigt kan peka på hur det gått till.

Kanske kan man ställa sig lite frågande till användandet av galleriets inre rum som utställningsyta. Det begränsade tonomfång som det artificiella och undermåliga ljuset lyckas frambringa är inte tillräckligt för Karin Granqvists avancerade kolorit. Men å andra sidan hänger en av utställningens intressantaste bilder på den inre väggen. En målning av barnbarnet(?) Akilles, en ömsint barnskildring i spektralklingande färgackord. En målning som pekar framåt och som utmanar. Men också en målning som förenar de båda utställarna i en humanistiskt färgad begreppsvärld.

Stockholm 2013-10-09 © Leif Mattsson