Inom den klassiska musiken används många termer som lika gärna skulle kunna användas för att beteckna olika uttryck inom måleriet. Något som blir extra tydligt inför Maj Arnells (1910-2005) målningar.
     Titlarna på hennes verk är närmast prosaiska, konstaterande: ”Mot svart bakgrund”, ”På bordet” eller ”Röd ros”. Det är vad det är. Den gula blombuketten ställd framför en mörk vägg. Kaffekopparna som står på bordet. Men de säger egentligen ingenting om måleriet. Ur dessa till synes vardagliga motiv skapar Maj Arnell måleriska musikstycken med en djup och vibrerande klangbotten.

En stor målning med gul bakgrund har ett stillsamt anslag – pastorale – mot vilken ett antal föremål avbildas – con brio – med värme. Här använder hon sin mer dämpade röst – sotto voce. I målningen med titeln ”Frenesi” däremot är anslaget ett helt annat. Där avbildas en blombukett i glasvas. Måleriet är – fortissimo – mycket starkt. Blommorna är skarpt röda och dansar i ett våldsamt tempo. Varje målning lever med sin egen klangfärg och i sin egen tonart.

Vad som inte omedelbart framgår, när man betraktar målningarna, är att här handlar det om en konstnär, som hade sin första separatutställning 1948 på Galleri God Konst i Göteborg. En konstnär som levde tills hon blev 95 år och som målade in i det sista. Både förankrad i, men också till viss del frigjord från, stadens måleriska tradition, Göteborgskolorismen.
     Hennes konstnärskap presenterades med en stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde 1995, där hon fick ett mer nationellt erkännande. Den nu retrospektiva utställningen på Galleri Aveny fokuserar på hennes senare måleri.

I ett samtal med skribenten Lisbeth Ahnoff 1993 berättar Maj Arnell om en av sina inspirationskällor, ett litet stilleben med en vit flaska av Vlaminck, som finns på Göteborgs Konstmuseum.
    – Jag tyckte om denna blandning av ordning och oreda, nej oreda är det inte, men kanske lössläppthet. Senare i samma samtal säger hon:
    – Det tog faktiskt, tag mig tusan, fyrtio år att bli målare. Jag tycker nog att under de senaste tjugo åren har det klarnat väldigt, ja, i alla fall något.

Sedan kan man, som Vlaminck och Maj Arnell, måla lössläppt ad libitum – efter behag.

Göteborg 2013-02-05 © Berit Jonsvik (text och foto)