Konstnären Gert Aspelin (f 1944) bor och verkar i Kiviktrakten, en gång i tiden höll även hans farfar, konstnären Karl Aspelin (1857-1932), till här. Den ene som del i ett stort konstnärskollektiv, den andre som en av områdets konstnärspionjärer.
    Utställningen Aspelin & Aspelin är således två tidsdokument kring ett par av traktens besläktade konstnärer. En figurativt föreställande, nationalromantisk, tradition ställs mot ett symbolladdat, nära nog abstrakt, förhållande till naturen runt Kivik.

Av förklarliga skäl äger mötet rum på den yngres villkor. Sammanställningen av bilder, skisser, anteckningsböcker, fotografier mm är subjektiv framför kronologisk, det äldre materialet har fritt fått möta upp det yngre.
     Och tiden sätter sina naturliga spår. I sann samtidskonstanda har Gert Aspelin berikat farfaderns nationalromantiska sekelskiftesmåleri med ett visst mått av estetiskt-visuellt busstreck. Ett för dåtiden stilmässigt emblematiskt arbete som Karl Aspelins "Harpolekaren och hans son" (med Gerts farfar och far som modeller) piffas således upp av Gert Aspelins arkitektoniskt-vetenskapliga naturstudium.

Någon skulle kunna tolka det senare som ett senkommet (far-)fadersuppror, som den yngres frigörelseprocess från den äldre. Snarare är det väl så att samtidens (Gert Aspelins) närtitt på senromantikern (Karl Aspelin) inbjuder (nödvändiggör?) en sådan trotsighet. Kanske är det ett försök att avväpna pompösheten hos farfadern, ett sätt att vitalisera och återaktualisera ett äldre måleri som i ett samtidskonstsammanhang lätt hade kunnat slukas av sin egen allvarsamma tyng – och gjort en utställning som denna onödigt torr.
     För hur ”forskande” Gert Aspelin än är i sitt närmande till landskapet runt Kivik lutar hans bilder också åt det visuellt tyngdlösa. Som svävande abstrakta former/tecken avtecknar sig naturtolkningarna på den vita museiväggen. När forskandet letar sig bakåt i tiden (till farfaderns bilder), istället för bara ut på fältet, är därför den fortsatta viktlösheten ett resultat av en naturligt välklingande konsekvens.

Karl Aspelins egenhändigt uppförda Kivikateljé – vilken sonsonen senare både avbildar och själv använder som ateljé – spelar en central roll för uppfattningen av samhörigheten mellan konstnärerna. Den gör historien om de två konstnärerna lika vackert fullkomnad som passande jordnära.

Ystad 2013-04-03 © Martin Hägg