Konflikten mellan natur och kultur har varit ett grundmotiv i konsten sedan Jean-Jacques Rousseau vid 1700-talets mitt hävdade att människan är mest harmonisk i sitt naturtillstånd. Romantiken fyllde på och placerade människan i lockande, säregna landskap. Hon kunde inte förstås utan sin djupa förbindelse med naturen. Men om naturen dör?

På Centralgalleriet i Gävle visas gemensamt gjorda målningar av Mattias Bäcklin och Magnus Gustafsson (NUG). De kallar utställningen Deathrace och i denna dystopiska vansinnesfärd mot undergången konfronteras vi med svarta träd, träd som vacklar, har knäckts eller fallit omkull.
     Dystopin har en lång tradition som motbild till modernismens framstegstro. Temat är ofta förlust. För många är skogen det yttersta hoppet och döende träd kan därför träffa hårt.
    Målningarna är gjorda på aluminiumplåt, som slipats, ristats, borrats och bemålats i svart färg och spackel. I några bilder finns bleka färger, men det mesta är blank svart färg och aluminium. Med precision framkallas rörelser, silvriga rottrådar och rötter, insekter, ytor och träd.

Bäcklin har tidigare visat stora detaljrika naturstudier med absurda inslag. När hans blyerts möter Gustafssons svärta uppstår en intressant syntes.
Jag antar att som dystopi är målningarna en blick in i en förmodad framtid, även om den glesa skogsrestens svarta träd i ”Pilar versus träd” känns påtagligt närvarande. Men i skogen finns graffitins pilsymboler, som angrepp på träden.

I den stora målningen ”Stubbdrag” kan vi se en uråldrig ek vid en väg en mulen dag. Men eken tycks sväva som förebud om att dess långa liv snart ska ryckas upp med rötterna, ur sitt sammanhang.
     I ”Flugor över pöl” cirkulerar insekterna runt en tuva i vatten med strån tecknade som ristningar. Bilden rymmer stilla poesi, som om det fanns andrum. Och högt över muren i ”Betongenergi” svävar en fågel. Om det är av en tillfällighet eller inte är oklart. I ett par mörkare målningar tycks bildernas övre del tömmas på sitt innehåll, som om förnuftets strukturer lösts upp och allt rasat ned i djupet.

Här visas också Mattias Bäcklins film ”Breaking E 18”, där han dansar breakdance på motorvägen i de korta sekvenser då inga bilar passerar. Filmen har en romantisk klang. Dansaren dyker upp ur och försvinner i landskapet som budbärare från en natur där vägar dras och trafikeras i harmoni med människan.

Gävle 2013-02-27 © Niels Hebert

Ur Mattias Bäcklins film "E 18"