Han föddes i New York 1950, för sextiotre år sedan. Men de senaste dryga trettio åren har han verkat i Sydafrika – en för Roger Ballen väl vald plats kan man tycka. Sydafrikas samtidshistoria med ras- och klassmotsättningar ligger som en osynlig fond mot vilken Ballen projicerar människor och miljöer i samhällets utkant.
     Ändå är Ballens ingång mer förlåtande, mer överslätande försonlig än politiskt agiterande. Istället för (ytterligare) bilder av Sydafrikansk konfrontation, av vita som står mot svarta, finns hos Ballen en överrumplande lugn ömsinthet.

Det sävligt tidlösa lugnet finns där oavsett om han söker upp sina modeller i deras lägenheter (serien Dorps från tidigt 1980-tal) eller om han porträtterar ett bostadskollektivs teckenbeströdda, mystifierande, samvaro med vilda fåglar (serien Asylum of the Birds, under produktion).
     Gång på gång återvänder han till människans samvaro med djur (katter, möss, fåglar…). Det dokumentärt präglade svartvita fotografiet till trots (Ballen fotograferar aldrig i färg); med Ballens bilder är rasmotsättningarna överspelade – en i det stora hela avlägsen dimension.

Wife of Abattoir Worker Holding 3 Puppies" © Roger Ballen	"Under the moon" © Roger Ballen

Mer problematisk – i alla fall i ett vidare dokumentärfotografiskt sammanhang – är den lika konsekvent genomförda estetiseringen. Hos Ballen är hängande kablar lika ”snygga” som ärrade lägenhetsväggar med klotter. Här är den softade, icke-konfrontatoriska, tematiken en nödvändig motvikt.
      Dokumentärfotografens moraliska dilemma – strävan att dra skönhet ur lidandet – girar Ballen undan genom att också gira undan för människans elände. Ballens fotografier är bilder av det fattiga, javisst, men de vältrar sig aldrig i (den vackra) misärens ömklighet.
     De förlorar heller inte i angelägenhet. Vem kan värja sig emot (eller ointresserat gäspa inför) ”mänskligheten” hos de mentalt och fysiskt handikappade Dresie and Casie, Twins Western Transwaal eller hos den ärrade Sergeant F De Bruin OFS (båda ur serien Platteland från 1994)? Ballen förklarar själv det intryck bilderna gör med att ”you are seeing a picture of your insides”.

I Roger Ballens senaste bilder har emellertid människan alltmer ersatts av masker, dockor, av primitiva väggteckningar. När människan väl dyker upp saknar hon ofta huvuden, händer, fötter. Med den tilltagande mystiken har en del av den intensiva närvaron gått förlorad.

Köpenhamn 2013-09-04 © Martin Hägg