Det vilar ett fridfullt lugn över Passagens konsthall där Bianca Maria Barmen ställer ut ett större antal skulpturer tillsammans med teckningar, akvareller och foton.
     I de karaktäristiska gipsskulpturerna bor en stillhet samtidigt som oändlighetens fortgående rörelse sveper förbi. Här finns ekon av förhistoriskt formspråk liksom speglingar av de evigt återkommande frågorna som rör vårt ursprung och vår existens. Det är poetiskt och flyktigt och det intressant svårfångade understryks av de mångbottnade titlarna.

”Tiden vid korallhavet”, verket som givit utställningen dess namn, är placerat mitt i hallen. På en rundslipad gipsform sitter en man intill en korall. En enigmatisk lek med livsformer och tidsaspekter.
     I andra skulpturer får en apa eller en groda representera det levande – symbolfyllda djur som på ett brett mytologiskt plan knyter an till livsprocess och evolution. Som i ”Grodtrappan” där en groda sitter orörlig på översta trappsteget, avskärmad men vaken. Trappan börjar och slutar i intet.

"Stella" installation © Bianca Maria Barmen

Många av Barmens verk är uppbyggda som enkla stilleben där nuet är lika påtagligt som det förgångna. Influenser från zenbuddhism och japansk Buto framhävs ofta: långsamheten, den sinnliga närvaron och människans sökande efter identitet och sammanhang.
     Det långsamma går igen i Barmens fotosvit ”Att leva i öknen - Holloway Road”. Här är livet, det kroppsliga, närvarande i en sovande kvinna. Små detaljer och utsnitt från rummet lyfts fram och exponeras som avskärmade ögonblick och allt är stilla som i väntan på ett uppvaknande.

Här och var bryts utställningens monokroma vithet genom en infärgad vägg eller ett målat bord vilket accentuerar de vita skulpturerna och skapar energi och dynamik i rummet.
     I ett grönmålat hörn finns installationen ”Stella”. En flicka utgör centrum. Hennes ögon söker uppåt. Runt henne olika skulpturer: ett vilande huvud i brons, ett uråldrigt landskap med en tempelliknande byggnad, kanske en ziggurat, flera trappliknande former och bord ställda på varandra. På väggen ett foto av en apa i en bur.
     Jag ser ett opus över människans längtan att nå utöver sig själv – men också en längtan efter förening, en själens sublimering tillbaka till sitt ursprung om man så vill.

Linköping 2013-07-01 © Lotta Ekfeldt