Själva korsstygnen är sig lika – men alla förväntningar på brodösens repriserande av färdiga mönsterstrukturer ställs på ända. När Frida Berntsson plockar isär och konstruerar nytt uppstår en skön oordning där tunga broderisekvenser plötsligt upphör, sticker iväg åt ”fel” håll eller helt fräckt överlappar varandra. Bestämda strukturer utmanas av okynniga detaljer som vägrar inta sina platser i systemet. Lekfulla protester utan alltför höga röster - stygnen håller sig på linnedukarna – men likväl en förfinad kommentar om hur en annan ordning kan få seendet att förändras.

Jag berörs av hur Frida Berntsson med varsamhet låter det textila handarbetet få utforska sig självt. Det blir till en poetisk läsning som i ”Praxis broderi 1” där det fragmentariska mönstret med sina blanka fält påminner om ännu oupptäckta domäner, kanske livet självt, en slags terra incognita vars hemligheter och möjligheter breder ut sig. Eller tvärt om: en helhet som monteras ner, bleknar bort och faller ifrån till förmån för nytt. Broderiets traditionella karaktär får delvis bestå men något har satts i rörelse som får konturerna av en idévärld att framträda.

Det är just denna dubbla rörelse som får Frida Berntssons arbete att närma sig ”en ny beskrivning av broderi som konstform”, som hon själv uttrycker det. I ”Rytmisk rutin” utforskar hon handarbetets repetitiva åtagande. En grå kvadratisk monokrom, konsekvent framtagen stygn för stygn, får uppmärksamheten att riktas bort från själva broderiet in mot processen. En annan kvadrat påminner om en broderad duk, men de grå stygnens disharmoniska överlappningar stör förväntningarna och betraktaren tvingas leta sig fram till en ny (mer mångsidig) mening.
     Större delen av utställningen upptas av broderier men här finns även ”Pattern trail” – en klingande väv av delar gjorda i Indien respektive Sverige. Här ser jag en koppling till ett tankespår Frida Berntsson tidigare varit inne på om global handel och textilproduktion i tredje världen.

Norrköping 2013-10-22 © Lotta Ekfeldt