Skulle man försöka sammanfatta Anna Bjergers måleri kanske måleriska snapshots vore en passande beskrivning. Förlagorna är ofta fotografiska och ansatsen i måleriet den snabba gestens före det eftertänksamma sökandet.
Som allra bäst fungerar det i utsnitten och närbilderna; en skjortärm med ”Julie” broderad på manschetten väcker genast lusten att fylla i historien. Likt situationen på caféet, tunnelbanan eller promenaden, då blixtsnabba möten instinktivt utlöser viljan att sätta en etikett och måla upp den okändas moral, ekonomi, kärleksliv eller mest förgrämda hemligheter ur blotta anletsdragen, kroppshållningen och klädseln.
Anna Bjergers närbild av en bredrandig blå manchesterkavaj tennfärgade knappar och fickor med en standardblå blyertspenna som enda dekoration, lockar hos mig fram genrebilden av arkitekten, med känsla för tillväxtpressade städers behov att effektivt förvara nyttiga medborgare i hemmet och på arbetsplatsen, eller roa med ståtliga rum för tro, tal och toner.
Jag har inte lika lätt att ta till mig naturscenerna med utflyktssällskap eller promenerande i ljusscenerier som drabbats av något slags regnbågsexponering över den vita snön. Här blir enkelheten alltför enkel, historierna väcks inte till liv. Minnet och fantasin söker förgäves och bilderna lägger sig mer till rätta som anonyma vykort utan sammanhang, vilket eventuellt varit avsikten.
Men känslan av förfrämligande får inget uppenbart stöd av tekniken. Penseldragen skär iväg som om måleriet skulle förväntas vara tillräckligt sig, vilket snarast framhäver bristen på informationsmässigt stöd i den underliggande förlagan. Detta skapar i och för sig en intressant motsägelse som skulle kunna utvecklas vidare, men det kräver en ytterligare komplikation.
I ”Paving”, med sin speciella bildbeskärning, där den promenerande figuren endast representeras av en svängande kjol mitt i steget finns en sådan fruktbar öppning.
Stockholm 2013-11-05 © Susanna Slöör |
"Sleeve", 2013 © Anna Bjerger
"Interior", 2013 © Anna Bjerger
|
