Det går ett vinddrag genom Emelie Björcks nya bilder, som om landskapet självt fått definiera sin egen drömska bokeh*. Mot den diffuserade fondens rörelseoskärpa framträder förgrundens virvlande pappersblommor och spröda kvistar så mycket klarare.
     Emelie Björcks utställning är starkt koncentrerad till tematik och formulering; den blåtonade koloriten skapar enhet men också en sval distans. Den bärande idéns visuella renodling leder tankarna till stram naturlyrik eller haikudiktning. Och bilderna som tigande tecken för det oändliga tidsflödet, som hejdade skeden eller frysta ögonblick.

Men här finns också något sekvensiellt eller rent filmiskt genom det sätt varpå Björck fördriver färgmassorna. Gerhard Richter gjorde det, Luc Tuymans likaså. Båda använde/använder de den beprövade tekniken att i efterhand förtona och mjuka upp de skarpt konturerade tingen med moddlare eller spatlar. Metoden skapar något som skulle kunna beskrivas som just filmisk oskärpa – ett intressant fenomen som egentligen inte har någon motsvarighet i människans sätt att se, bara i filmens frysta och oskarpa bildrutor. Men trots det visuella språkets sanningsglidningar skapar det (poetiska) bilder i vår hjärna som liknar "rörelser" och något så icke bildmässigt som känsla av "tid".

Emelie Björck brukar sina medel väl; hennes svala kolorit balanseras genom det knappt förnimbara återskenet i aluminiumplåten. De breda och rytmiskt vinklade penseldragen skapar bildmässig musikalitet åt de semiabstrakta målningarna. Hon ringar in ett väl definierat område som sitt, som hennes egen egendom. Och trots den ikonografiska närheten till andra samtidsmålare är hennes egendom i sanning Björcktonad.

Stockholm 2013-05-07 © Leif Mattsson