Bluesen har fått sitt intellektuella och konstnärliga arv destillerat till själva essensen i utställningen Blues for Smoke på Whitney Museum. Temat spikas vid hissdörren i David Hammonds ”Chasing the Blue Train”, en modelljärnväg mellan flygellock och under en hög av stenkol. Ackompanjerad av Coltrane och Monk och tågets trygga rytm, berättas bluesens ursprungsresa från söderns slaveri ut i världen.

Motsolsvarvet runt utställningen börjar spretigt med ömsom långsökt förklarade, ömsom klichéartade kopplingar till blues, hos bland andra Jeff Donaldson, Martin Wong och Rachel Harrison.
      Fascinerande är Jeff Preis filmverk ”STOP”. Sjutton år av korta filmklipp sätts samman och visas i fyra kanaler. På ytan saknas samband, men tillsammans bygger de kaotiska klippen upp en berättelse om platser, relationer och identitet. Dessvärre far Mark Morrisroes gummitryckta självbiografiska fotografier illa av att hänga i filmdunklet.  

Om början är trevande, tar snart en överväldigande trängsel av högröstade verk över. I ett rum tävlar alla möjliga videomedier om uppmärksamhet tills inget får den.
     Rodney McMillian går till idén om ursprunget i en blodröd vinylkyrka, refererande till söndagsmorgnar i Mississippideltat.
Utställningen breddar bluesen som idé till allmänna tillstånd av utanförskap och diskriminering, och den sorg och kraftfulla ilska det när.
     Zoe Leonards ”Strange fruit” alluderar med tomma, hopsydda och torkade fruktskal till Aber Meeropols antirasistiska dikt, men tanken går till vänner drabbade av AIDS. Senga Nengudis uttöjda och sandfyllda strumpbyxor i ”RSVP” behandlar kvinnokroppens villkor och utsatthet för våld.

Lorna Simpsons ”Please remind me of who I am”, är en oklar familjeporträttsvägg av funna fotografier och bläckplumpar, som med precision förmedlar den oklara identitet den som fått sin familj uppbruten av slaveri kan uppleva. Intill har Renee Gree byggt det biblioteksliknande rummet ”Import/Export Funk Office”. Afroamerikanska kulturella influenser i en europeisk kontext ses genom hyllor av böcker om kulturyttringar och ordboksförklaringar av slanguttryck.

I Whitneys utställning finns det afroamerikanska arvet och smärtan tydligt närvarande, och görs samtidigt allmänmänskligt. Trots en stundtals katastrofalt oharmonisk hängning, är den en kreativ och viktig behandling av bluesens roll i det nordamerikanska kulturarvet.

New York 2013-03-06 © Mattias Lundblad