Kontrasten till ”garagegalleriet" Loyals råa betong är slående: En orientaliskt mönsterrik matta med glamoröst färgsprakande skor på mönsterinklädda och spegelförsedda piedestaler. Och i taket en lika färggrann takkrona av pärlor och levande ljus.
     Pråligheten till trots, Raul de Nieves installation bär drag av religiös helgedom – i så fall en plats för dyrkan av den ohejdade excessen. Inre salighet brukar vara ”all right” medan flärd i det verkliga livet ses som rå och ickeandlig egoism.
    Fast någon religionssatir är det knappast; de Nieves är snarare en uttolkare av människans psyke där både religionen och lyxen blivit katalysatorer för bilden av ett maxat utlevelsebehov. En del Jeff Koons, en del Liberace, lite dragshow och lite Askungebröllop... Bara den som syns finns. Vräkigheten som en (tröstlös) mänsklig strävan är naturligtvis mer försonande än vräkigheten som bitsk satir – och förmodligen också mer intressant.

"Princess" och "Stars" © Raul de Nieves

Mer försonande blir det med Francine Spiegels målningar av poserande kvinnor – nedkletade av en rinnande sörja (chokladsås, sirap, glass eller vad det nu kan vara) och försedda med pärlhalsband, blommor i örat, en rosa hatt med mera.
     Sex, matfrosseri, klädprakt, ”you name it” – både de Nieves och Spiegel exponerar hur facebookgenerationens strävan mot lycka, erkännande och njutning har löpt amok. Vetskapen om bildernas ursprung i performativa akter (poseranden och performances) gör bara frosseriet än mer accentuerat.

Till detta, avslutningsvis, Sascha Braunings tre avpersonifierade silhuettfigurer. Plötsligt inga ögon, munnar, öron. Ingenting som kan vägleda identifikationen (är det ens människor?), bara en försiktig antydan om liv någonstans.
     Denna tabula rasa, detta oskrivna blad i en miljö av excesser, reser samma frågor om naturlighetens (ursprungets) beskaffenhet. Frågan om vad som är rim och reson, sunt och osunt.
     Utställningstiteln ringar mer precist in denna strävan – Reveal  i betydelsen avslöja, röja, yppa, uppdaga, uppenbara, visa.
     Som flera gånger tidigare lyfter Loyal fram för oss okända, unga, nordamerikanska konstnärer – alla med ett stringent och väl utvecklat tilltal.

Malmö 2013-09-19 © Martin Hägg