Först ska sägas att den här texten är skriven efter någon veckas betänketid. Det har inte med konstnären eller måleriet att göra utan med exponeringen. På Domeij Gallery tvingas målningarna till kannibalism och kalasar på varandra med det olyckliga resultatet att de för alla målare osynliga upprepningarna framhävs i ett i övrigt finstämt måleri. Hängningen är således på tok för tät, vilket även understryks av de valda formatens monotoni.
     Synd att en liten alldeles särskilt färgstämd interiör, som väcker Vuillard-lystnaden till liv i hungrigt öga, hängs undan på kontoret. Gallerirummet är annars väldigt lovande och borde hanterat med återhållsamhet och känsla för rytmik kunna bli ett av Stockholms intressantare. 

Jan Albert Carlssons målningar, sedda med viss ansträngning var för sig, ger dock en aning om den valörrika och känsliga utställning som skulle kunna göras utifrån detta material. Här väcks magin till liv i de bibliotek eller antikvariat som glimtvis avslöjar sina färghemligheter. ”Rönnells” i två plan har lyfts ut i nattmörkret med självlysande golv. Boktravar samlas på hög vars ryggar tillsammans verkar rymma ”den lilla strofen” som Swanns öra suktande spanade efter i Prousts regi.

Första gången jag såg Carlssons måleri för tio år sedan bestod de endast av rummens fragment, möblerna eller minnesklangen från dem, utsprängda i en färgrymds universum. Numera är de mer ordnade även om ekot av explosionen fortfarande kan anas i det skira rum som bärs av en mörk dörröppning. Rummen verkar inte avsiktligen komponerande och saknar ofta utsikter. Men stämningen, den som får insikten att sakta blöda genom hjärnans barriärer, åtföljer promenaden ut i det glömda.       

Stockholm 2013-11-19 © Susanna Slöör