Så lär vi oss saknadens predikament, så klär vi våra väggar i sorg. De minnesfragment som återstår när det otänkbara är över formar sig till kryptiska obegripligheter – behagligt sköna i sitt avskalade förfall, men ändå oändligt svårtydbara.
      I den postapokalyptiska stämning där Timothy Crisps bilder hämtar näring har frågan om nåd redan passerats. Här finns utbrända bilvrak, fallfärdiga ruckel och förbryllande sprängskisser från en svunnen tid. Men hur svunnen är svårt att fastslå; här finns en fragmentariskt futuristisk ton, vilket möjligen skulle kunna peka på att händelserna ännu inte inträffat.

Timothy Crisps relativt små bilder är utförda i hinterglas, vilket skänker både lyster och distans. Minutiöst bygger han upp scenerierna på glasets baksida. Motiven bär tydliga influenser från veckotidningsillustrationer eller ålderdomliga uppslagsböcker. På tre bord, med klinisk precision placerade mitt i rummet, refereras till upplysningstidens(?) botanikteorier. Men det är på väggarna de små klingande glasmålningarna kommer mest till sin rätt (där man är fri att välja betraktningsavstånd).

Formspråket är ofta semiabstrakt och plangeometriskt, med en medveten betoning på ytan. Crisp placerar sig i en modernistisk fåra men undviker många av dess fällor. Hantverket förför och lockar till närmare studium. Kommer man bilderna riktigt nära fascinerar linjespelet och detaljerna. Men även på avstånd behålls den strukturella kraften. Här finns en bibehållen exakthet som inte har med projektionsritning att göra. Snarare då med ett hantverksmässigt behärskande av en teknik – hinterglas – som definitivt ännu inte uttömt sin arsenal för de kreativa.

Stockholm 2013-04-24 © Leif Mattsson